Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantmannens lätta redskap. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
Sigurd, Erixon
xo j och ii: 7. Här är det emellertid icke fråga om placering över
armen, bild 7. Likartade former finner man också i skilda håll i
Danmark.
Åtminstone genom sin knaggställning är en grupp lieskaft med
ändan utskjutande som en lång rak stång besläktad med stjärtorven,
bild 11:9. Jag känner denna typ från Kållandshalvön i norra
Västergötland, från sydvästra Småland, nordöstra Skåne, Bornholm,
Lettland och Litauen. Jag är dock ej fullt klar på hur de hållits. De ovan
omtalade engelska stångorven från 1000-talet höllos som våra
stjärt-orv över vänstra armen och detsamma torde gälla de isländska,
färöiska och baltiska. Bild 5—6 visa hur de nordsvenska stjärtorven hållits.
De egentliga stjärtorven äro emellertid ej begränsade till Sverige.
Under namn av »låorv», »fangorv» förekomma de i flera
varianter i Norge framför allt på Östlandet, Sorlandet och i Tröndelagen.
Kvisten synes vanligen vara intappad. I Finland möter man typen
också, särskilt i väster och söder, men här är det, såsom redan Linné
fann, vanligare, att kvisten är placerad på undersidan, något som även
gör sig gällande i Sverige i landskapen utefter Bottniska viken. Orv
som ganska nära överensstämma med de svenska stjärtorven finnas
slutligen både i Svenskestland, i västra Lettland och i Litauen. Samma
knaggplacering finner man till och med i England.
Det är här omöjligt att gå in på andra formella eller lokala
variationer av lieskaften, såsom till exempel deras krökning, lieknaggarnas
former och deras mer eller mindre egenartade handstöd. Ej sällan har
mycken konstskicklighet och praktisk sans här kommit till uttryck.
Räf san. Räfsans huvudtyper förhålla sig på det sätt, som kartan,
bild 13, visar. I hela övre Sverige är skaftet enkelt intappat i
räfs-huvudet utan klyvning eller tillsatt förstärkning, bild 12 a. Ett och
annat exemplar med denna enkla form möter man ofta även i södra
Sverige, särskilt numera, men normaltyperna äro där av gammalt
andra. I västra och sydvästra Sverige är räfsskaftet i stället kluvet eller
format som en tvågrenig tjuga, bild 12 b. Denna form saknas alldeles i
övre Sverige och huvuddelen av Östergötland (utom där man under de
sista åren införskaffat moderna massfabrikat). Gränsen tyckes vara
Klarälvsdalen i Värmland, därefter Vänern, Tiveden, Vättern och
skogsbygden i södra Östergötland och nordöstra Småland. De
nordligaste utposterna för de tvåkluvna räfsorna finner man i södra
delarna av Ydre och Göstrings härader i södra Östergötland, således upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
