Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantmannens lätta redskap. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
Sigurd, Erixon
Av största intresse är utbredningen i Europa för övrigt. Den
hel-skaftade räfsan synes märkligt nog vara ensamstående i Norge, på
Island, Färöarna, på Åland, i Finland, i Fj ärrkarelen och angränsande
delar av nordliga Ryssland. För övrigt möter den sporadiskt även på
andra orter, t. ex. på Runo, i Voralberg, i Alperna o. s. v. De kluvna
räfsskaften finner man först och främst i ett bälte närmast söder om
de helskaftade men dessutom även inom det stora kontinentala
området jämsides med de stagade. Sålunda finna vi kluvna skaft i
sydligare delar av Ryssland, i Ostbalticum ända från Finska viken och
så söderut i östra Europa ända ner på Balkan och för övrigt mer eller
mindre allmänt på hela kontinenten och i England. I Danmark är
den ej ovanlig, särskilt på Fyen och på östra Jylland. Redan på
13ootalet är den avbildad i ett illustrerat nederländskt Psalterium. Stagade
räfsan åter har sin tyngdpunkt mera åt väster, således i Mellan- och
Västeuropa. De nå genom Litauen upp i Lettland och ner i
Rumänien, men ha ernått sina rikaste former i Schweiz och så norrut upp i
Danmark och Skåne och vidare västerut från Pyrenéiska halvön till
England. Det är icke osannolikt, att denna utbredning, som i viss mån
svarar mot den svenska, också representerar en typologisk utveckling.
Den helskaftade räfsan är åtminstone vad Norden beträffar den
tidigaste av de tre. Den är också här den enda arkeologiskt bestyrkta
formen, funnen i torvmossen vid Thorsbjerg i södra Slesvig. Det kluvna
skaftet är emellertid icke ensamt nyttjat på räfsorna. Krattorna ha
merendels ett sådant skaft även inom de områden, där räfsskaften äro
hela. Det har tydligen framtvingats och stabiliserats på krattorna på
grund av redskapets tyngre funktion, som krävde en anordning, som
hindrade vickning fram och tillbaka. Samma syfte har givetvis det
stagade räfshuvudet, som framförallt tillhör de stora släta
jordbruksdistrikten. Tänkbart är att ett redskap som högaffeln eller grepen
givit idén till det kluvna skaftet. Stagningen, som har den mest
begränsade utbredningen, är då förmodligen den yngsta lösningen av
problemet och följer på den kluvna formen. Detta antagande
motsäger icke att typerna ursprungligen kunna härröra från olika
geografiska områden.
Slagan. Tröskning med slaga har ännu icke upphört i vårt land,
särskilt på de orter, där man nyttjar halmtak och behöver »långhalm»,
bild 19. Likväl har denna metod under loppet av de sista tvåhundra
åren sakta och säkert trängts undan, men det torde knappast vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
