Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyfödde världsmedborgaren. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Louise Hagberg
det heliga dopet var det bästa skyddet mot allt trolltyg, och efter
döpelsen var det, som om en god ängel skulle vaka över det lilla barnet.
Hade förlossningen försiggått en lördagskväll, kunde dopet äga rum
redan påföljande söndagsmorgon men stundom ögonblickligen efter
densamma. En prästman berättade mig för en del år sedan i Dalarna,
att när han en dag var på hemfärd från en tjänsteförrättning, hade
han vid förbifarten av en gård blivit hejdad med förfrågan, om han
skulle vilja komma in och döpa ett barn. Han svarade ja till deras
begäran, steg ur åkdonet och gick in. Då det emellertid dröjde, frågade
han, om de inte snart kom med barnet. Jo, genast. Som det ändå
dröjde, frågade han omigen och fick då det beskedet, att ännu hade
barnet ej kommit till världen.
Såg ett barn ut att vara klent, så att man trodde, att det icke skulle
komma att leva så länge, och var ingen präst till hands, förrättades
nöddop, vilket ej så sällan blev fallet borta i ödebygderna, där vägen
till kyrkbyn var lång. Ofta var det jordemodern, som nöddöpte
barnet, varefter dopet sedermera stadfästes av prästen. Helst ville man ju
ha dopet i kyrkan, vilket i äldre tider ansågs som en alldeles nödvändig
sak. Enligt 1686 års kyrkolag skulle också det heliga dopet alltid
förrättas i kyrkan, när icke nödfall eller andra skäliga orsaker fordrade,
att barnet döptes hemma. Under 1800-talet synes det emellertid ha
blivit ganska vanligt, att dopet vintertid förrättades i prästgården, för
så vitt det inte ägde rum i hemmet, vilket dock huvudsakligen skedde
på större, förmögnare ställen. Kyrkdopet ägde alltid rum en söndag i
samband med gudstjänsten, och man hade då ofta att fara milslånga
vägar mitt i smällkalla vintern till och med med barn, vilka icke voro
dygnet gamla. Ett dop under sådana omständigheter hade sina stora
vanskligheter icke endast för det lilla dopbarnet utan även för
faddrar och dopgäster, vilka i äldre dagars oeldade och kalla kyrkor ej
sällan ådrogo sig svåra förkylningar.
Till dopakten kläddes barnet så fint som möjligt. »Kristningasäcken»
eller doppåsen, som påtogs över lindan, var grant och brokigt utstyrd,
stundom ganska dyrbar och förvarades som en släktegendom för att
användas vid förefallande behov, bild 11—12. Mången gång gick den
även till låns gårdarna emellan. Döpas alla barnen i en familj i samma
dopdräkt, heter det i svenskbygder i Finland, så kommer enighet och
sämja att råda i syskonkretsen. Dopklädningen var ofta vit eller röd,
ibland ljusblå, och med förkärlek prydd med broderier, röda band och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
