Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyfödde världsmedborgaren. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Louise Hagberg
pig- och drängfaddrar. Stod en yngling första gången fadder åt ett
flickebarn eller en flicka åt ett gossebarn, skulle de bli gifta med den
de tyckte om. Men att stå fadder till ett barn av samma kön
medförde, att de blevo ogifta eller åtminstone tröggifta. Allra viktigast
var det emellertid, hur man valde storgudmor, hon som skulle vara
barnbärerska och bära fram barnet till dopet. Hon borde vara av ett
gott och mik sinnelag, ty hennes karaktär troddes ofta nästan ha mer
inflytande på gudbarnet än dess egna föräldrars. Var hon glömsk av
sig, blev barnet glömskt, var hon ren och fin, blev också barnet det.
»Jag fick lätt för att läsa», berättade mig en år 1873 i Västmanland
född kvinna. »Min gumor hade lätt för att läsa, men min bror, han
fick svårt, ty hans gumor hade svårt för att läsa. Så att det ser man,
att det gör åt, sa’ min mamma.»
Fadderskapet medförde sina ej oviktiga förpliktelser. Förr avgåvo
ju faddrarna ett högtidligt löfte att näst barnets föräldrar eller vid
deras frånfälle sorgfälligt vaka över att det uppväxte i Herrans
fruktan och höll vad det i dopet genom faddrarna utlovat. Att emellertid
icke alla faddrar noggrant höllo sina avgivna löften, därom vittna en
del skämtsamma uttryck såsom att de »stodo på ljugarpallen» eller att
de varit »borta å ljuge». Minnesgod var dock vanligen gudmodern.
Så skulle då barnet föras till kristendom, men dessförinnan lästes
över detsamma ett Fadervår, för att det skulle få ett gudfruktigt
sinnelag. När sedan den högtidliga akten skulle försiggå, höll storgudmor
det lilla barnet, och när det skulle vattenösas tog prästen det av henne.
Under det han läste de heliga orden, skulle hon noga följa med och
tyst eller halvhögt läsa efter vad han sade men därvid skynda sig att
säga amen före honom, så att barnet skulle få lätt att läsa och ett
gott minne. För att barnet icke skulle skrika, stacks i dess mun en sudd
av tunt tyg, innehållande några bröd- eller skorptuggor och litet
socker. »Sudden» var förr mycket allmän.
Så hade då den lille blivit vattenöst, namngiven och upptagen i
den kristna gemenskapen. Dessförinnan var namnet en stor hemlighet,
endast känt av föräldrarna, storgudmodern och prästen. Skulle andra
på förhand ha fått vetskap därom, troddes barnet bli »läppalätt» eller
skvalleraktigt. Noga var det även med valet av namn, ty ett barn brås
på eller rättar sig efter den, vars namn det bär. Ofta uppkallades
första gossen efter farfadern, eller fick första barnet faderns eller
moderns namn, de andra uppkallades efter några släktingar. Brukligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
