Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyfödde världsmedborgaren. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Louise Hagberg
lyckliga modern, skedde detta ofta med de med innerlig känsla
uttalade orden: »Se här får jag glädjen att i Jesu namn lämna dig en
kristen i stället för en hedning». Denna sed synes länge ha kvarlevat,
åtminstone iakttogs den omkring år 1907 i ett arbetarhem i Ystad.
När så barnet, berättar Eva Wigström, första gången efter dopet
nedlades i vaggan, sade modern till de osynliga: »Ni kunna väcka hundar
och svin, men ni få ej väcka litet barn». Därpå lades barnet att sova
i dopklädningen, för att det skulle komma att trivas.
Till barsölet, det vill säga dopkalaset, voro, förutom släkt och
vänner, alla faddrarna och barnmorskan inbjudna. De som så kunde höllo
ju storkalas hemma, då gästerna kommo till dopgillet redan på
lördagen och voro över till gillets slut på måndagen, men i enklare fall
nöjde man sig med att ha en liten bjudning i prästgårdens drängstuga.
Vid »barsölsbordet» skulle man då »lägga i skålen», d. v. s. en tallrik
skickades omkring för att gästerna skulle ge en slant till barnet. De
kvinnliga faddrarna gåvo ett klädesplagg såsom ett lintyg och en
mössa — men »gumorssärken» var ofta så stort tilltagen, att den
kunde användas, när gudbarnet sedan gick i nattvardsskolan.
Ävenså brukade gudmodern, och gör väl så ofta ännu, till jularna
ihågkomma gudbarnet med en liten gåva, varvid hon ofta icke hade
endast ett gudbarn att tänka på. »Jag har varit fadder åt tjugotvå
barn», berättade härom året en äldre dalakvinna, och när barnen bli
litet vuxna, ska’ de ha gåvor.» Enligt halländsk sed skulle barnet ända
till konfirmationen utav sin gudmor ha en »julkaga», om hon än
bodde aldrig så långt bort. Dessa »gumorskagor» hade en särskild
form. Vanligen var det ju hustrufaddern som gav gåvorna, men dog
dopbarnet, var det »lillgumor», som bestod svepningen och klädde
liket, och drängfaddern som snickrade kistan samt var med och bar.
Till vaccinationen, som år 1815 blev i lag påbjuden, och vilken
vanligen ägde rum, när barnet var årsgammalt, kunde gudmodern ge en
fin klädning.
Lång vila efter förlossningen blev det vanligen icke för
barnaföderskan. Det kunde till och med hända, att hon steg upp redan
samma dag och utförde sina vanliga sysslor, men i regel blev det väl
fjärde, ja redan tredje dagen. »Så gjorde min mor», skriver Saxon,
»även när det gällde det sextonde barnet.» Efter en tids förlopp kom
kyrktagningen. Ännu på 1880-talet var den en ganska allmän sed
liksom till stor del mångenstädes ännu vid seklets början. Så länge som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
