Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rökt skinka, torkade gäddor och surströmming. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rökt skinka oc h surströmming J33
under sitt triumftåg runt kontinenterna, har antecknat från
sistnämnda land, att »fisken ätes oftast rå och lär som sådan till smak föga
skilja sig från vår graflax».
På Island syrades ej blott fisk, utan även kött av boskap och fåglar.
I ali synnerhet var det fårköttet man lade på tunnor och satte syra till,
för att på så vis få vinterbehovet säkrat.
Redan denna vidsträckta utbredning, som metoden erhållit, intygar
dess högst betydande ålder. I många trakter har den helt visst varit en
av de omständigheter, som möjliggjort för folk att överhuvud leva
och livnära sig. Om smakligheten hos de syrade fisk- och kötträtterna
bör man däremot ej disputera. Det enda som är visst är att det
verkligen — åtminstone i någon mån — gäller en smakriktning. En och
annan forskare har visserligen antagit, att påfundet att syra maten
uppkommit så, att man någon gång av misstag fått surnad föda och
att av nödvändigheten blivit en dygd. I motsatt riktning talar
emellertid den djupt rotade, nästan instinktiva motvilja mot färskt vilt och
färsk fisk, man ända in i våra dagar mött hos lantbefolkningen också i
vårt land. »Färskt kött kallas här», skriver en finsk författare 1846,
»sådant som slaktats förra hösten, och färsk fisk sådan som fångats
förra sommaren». En i äldre tid ytterligt kraftig hävstång, när det
gällt att hålla bruket av den syrade födan uppe, har säkerligen
svårigheten att anskaffa salt utgjort. Men man kan också, om man så vill,
jämföra den syrning av visserligen delvis annat slag, som kommer till
användning till exempel inom mjölkhushållningen.
Vill man sätta sig in i den smakriktning, som när det gällt födan
varit utmärkande för vår bondebefolkning och i äldre tid vårt folk i
dess helhet, bör man överhuvud kasta alla illusioner. En trots sin rent
tillfälliga karaktär upplysande episod får man till livs i en liten dagbok
som några unga adelsmän Gahn och Adelswärd förde under en resa i
Dalarna 1765. När de kommo till Gagnef kokade de en morgon kaffe
åt sig till frukost. »Därvid fingo vi ett bevis på att denna dryck ej är
så alldeles enlig med naturen. En bonde, hvilken kocken för ro skull
lät smaka på densamma, fann nämligen för godt att i vattusån befria
sig från den elaka smak, som han tyckte sig finna i denna förnäma
dryck och trodde sig kunna koka en lika smaklig soppa på sitt snus.»
Näppeligen kunde en diet av det slag vi i det föregående skildrat
vara sund och hälsosam för människokroppen. Den myckna icke
färska kött- och fiskfödan krävde sina åtgärder på samma sätt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
