Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villa Malta och den svenska konstnärskolonien i Rom för hundra år sedan. Av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i56
Th ure Ny man
Byström, professorn, kungl, statybildhuggaren, och den enkla stenen
berör en på något sätt smärtsamt som ett monument över de
lättköpta segrarnas ohållbarhet. Byström hann både vinna och förlora ett
namn under sitt ganska långa liv. En gång var han den bland
svenskarna i Rom, som fäste de största förhoppningarna vid sig, ledaren,
centralfiguren, den som ingen svensk resenär underlät att uppsöka och
knappast någon att uttala sig beundrande om. Vad som fanns av
svenskt i Rom på hans tid, fylkades kring honom, och därför kanske
det kan vara av ett visst intresse att även i detta sammanhang fånga
en glimt av den miljö vari han levde.
Några korta data för dem som ej ha uppslagsböcker till hands, äro
kanske icke ur vägen.
Byström var född i Filipstad 1783 och kom tjugoårig till Stockholm
för att utbilda sig till skulptör. Efter studier vid konstakademien och
hos Sergel, fick han ett stipendium på tre år och reste 1810 till Rom
för att studera antikens bildhuggarkonst. Med undantag av några
kortare vistelser i hemlandet och ett par smärre resor för övrigt kom han
att stanna där till sin död 1848.
Levnadsglad, sällskaplig, vänsäll, frikostig och hjälpsam, hade han
snart fått en skara vänner bland de skandinaviska och tyska
konstnärerna. Mer eller mindre äkta, mer eller mindre smickersamma och
fikna efter egna fördelar, slöto de sig till den framgångsrike, som
säkerligen inte bättre begärde än att få lysa en smula med sina
framgångar. Han hade vunnit dem själv, åtminstone till största delen. Vad
han fått, hade han klokt förvaltat.
Det arv på några tusen riksdaler, som han fått efter sin fader
handlanden och rådmannen, hade han placerat i konstverk, som stego
hastigt i värde efter Napoleonkrigens slut, i ett hus vid Augusti
Mausoleum, där han hade sin bostad och ateljé, i marmor, som han högg
och sålde med god förtjänst här hemma. Sergel hade rekommenderat
honom till kronprinsen Karl Johan, och nu var han i kungagunst. Han
hade onekligen skäl att vara belåten med sig själv och världen. Om han
också någon gång kände, att han aldrig helt skulle infria de
förhoppningar man satte till honom i konstnärligt avseende, lät han dock
aldrig sitt levnadsmod slås ned därav. Därtill var han för robust till
hela sin natur. Han var dock konstnär. Livet var en fest, vid vilken
han hade en mycket framstående roll att spela: kungagunstlingens,
grandseigneurens, ambassadörens skulle man nästan också kunna säga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
