Svenska kulturbilder / Första utgåvan. Sjätte bandet (del XI & XII) / 161 (1929-1932) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvarnrotar och såglag i Svensk-Österbotten. Av Gabriel Nikander

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bild 1. Byforsen. Efter lantmäterikarta. Ritning av G. Gustafsson.

Om vi vända oss till Finland,
så känner jag inga säkra
uppgifter om hjulkvarnar från äldre
tid än Gustav Vasas senare
regeringstid. Den store hushållaren
anlade på 1550-talet ett helt
system av kungsladugårdar i
Finland, och vid flera av dessa
byggdes »välterkvarnar». Då
konungen under kriget med Ryssland
1555 vistades i Helsingfors,
rekvirerade han dit flera slags
hantverkare, bland andra »en god
kvärnbyggare». I Österbotten
anlades vid Korsholm en ladugård, vartill konungen helt enkelt
använde Mustasaari sockens prästgård. Med denna följde en fotkvarn,
två handkvarnar och en senapskvarn, ett bestånd av malningsredskap,
som vi tydligen få anse som typiskt för en stor prästgård på denna tid.
År 1561 uppges det, att fyra timmermän hade uppfört en hjulkvarn
på gården. Redan 1558 ägde landsändans andra kungsladugård,
Pinnonäs invid det nuvarande Jakobstad, en kvarn med »vältehjul» och en
fotkvarn. Under senare delen av 1500-talet uppfördes på åtskilliga
adelsgårdar i södra Finland hjulkvarnar. Sålunda erhöll Sjundby gård
i Nyland en kvarn med »vältestånd», medan tre av gårdens fyra
kvarnar med »fotstånd» fingo förfalla. Då de kontinuerliga räckorna av
domböcker i Österbotten vidtaga på 1600-talet, finna vi att allmogen
flerstädes uppfört hjul- och väderkvarnar.

Skvaltkvarnarna bibehöllo sig ställvis som den förhärskande
kvarntypen ända till mitten av 1700-talet. Detta berodde synbarligen på
arten av den tillgängliga vattenkraften. Om en stor by hade en enda
användbar fors med ansenlig fallhöjd, kunde man med fördel placera
en hel rad av skvaltkvarnar tvärs över forsen, som ju i sådana fall
normalt var en »stenfors», d.v.s. en fors med bergbotten, där man lätt
kunde lägga grund för de små kvarnhusen. Sådant var läget i
Övermark by, där Byforsen låg mitt i byn och vattendraget för övrigt var
fattigt på forsar, bild 1. I Byforsen stodo 8 skvaltkvarnar, som
tillhörde 24 bönder. I en fors med lågt fall hade ett par bönder anlagt en
hjulkvarn, synbarligen emedan man inte kunde driva en skvalta där.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>