Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvarnrotar och såglag i Svensk-Österbotten. Av Gabriel Nikander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket »plumpoge», genom att den ena ändan var dubbelt så tjock
som mitten, medan den andra ändan löpte ut i intet. Som orsak
uppges att sågaren var ålderstigen och orkeslös. År 1918 skildrade en
emigrant från Övermark sina minnen från hembygden i en amerikansk
tidning. På tal om hembyns enbladiga bolagssåg säger han, att den
ibland fördärvade stockarna »till kilar». Detta betyder ungefär lika
mycket som den friherrlige hauptmannens tal om plumpoge bräder
tvåhundra år tidigare. Vartdera uttalandet avser visserligen
undantagsfall, men uppenbart är, att den enbladiga sågen skar ojämna bräder och
plankor. Ett vittnesbörd härom bland många andra är det faktum, att
man inte kunde bygga fartyg av vattensågade plankor. Ända till 1775
användes vid Jakobstads skeppsvarv, som synbarligen var det mest
leveranskraftiga i hela Finland, endast sådana plankor, som tillverkats
genom klyvning och bildning. Därvid erhöll man endast två och
stundom endast en planka av varje stock. Nämnda år anlände till orten från
Djurgårdsvarvet i Stockholm — som känt lett av amiral Chapman —
en timmerman, som begynte såga stock med finbladiga sågar, varvid
man erhöll 3 à 4 plankor av varje stock. Den dåliga kvaliteten hos de
grovbladiga sågarnas tillverkningar verkade självfallet starkt
hämmande på hanteringens uppblomstring. Till försämrande av kvaliteten
medverkade också seden att flotta det sågade virket till
utskeppningshamnen. I mitten av 1800-talet flottade man inte längre bräder, som
lätt kunde bräckas i forsarna, utan endast plankor. Sådana plankor,
som flottats längs största delen av Esse å, voro till en tredjedel så svårt
kantstötta, att de måste utsorteras. Virket antog dessutom under
flottningen en gråaktig färg och måste säljas till billigare pris — alldeles
som på 1600-talet. Mig veterligen ha sågverken i södra Finland aldrig
flottat sågat virke, medan denna sed eller osed i stor omfattning
tillämpades i Österbotten och Norrland. Detta förklarar, varför E. J.
Längman 1846 uttalade sig så förklenande om de österbottniska
trävarorna i motsats till de sydfinländska.
Ägarna av en sågkvarn bildade likadana »kvarnrotar» eller
»kvarnlag» som innehavarna av mjölkvarnar. Medan varje bonde hade behov
av att tillhöra ett mjölkvarnslag för att få sin säd mald, var
anläggningen av en såg i synnerhet i början mera ett utslag av den enskildes
driftighet och lust att göra affärer. År 1673 ägdes 19 sågar i
Pedersöre av 52 bönder, d.v.s. medeltalet delägare var 2,7, men 1796 hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
