Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Munkbroteatern. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Munkbrote atern
213
och slog sig där på fåravel, en näringsgren som han visade sig mera
skickad att med framgång idka. Men medan fransmännen tack vare
ett kraftigt understöd från de kungliga kunde fortsätta sin
verksamhet och efterhand blevo en verklig stormakt i 1760—70-talens svenska
kulturliv — en mycket betydelsefull, ehuru så gott som
ouppmärksammad episod i vår odlingshistoria — hade de svenska aktörerna intet
annat val än att med vederbörligen utverkat kungligt tillstånd pröva
sin lycka i landsorten. Deras öden där äro mestadels höljda i dunkel.
En gång inträffar det, att de passera Ekolsund där kronprins Gustaf
för tillfället höll hov. Som en annan prins Hamlet tar han de resande
komedianterna under sina vingars skugga för någon dag och låter dem
agera Dalins tragedi Brynilda för sig, vilket de naturligtvis i hans tycke
gjorde »pitoyablement».
Men därjämte gåvo de också kortare gästspel i huvudstaden, icke
längre på det förnämliga och nu någorlunda upprustade Bollhuset,
utan varhelst de kunde finna en lokal. Ledare för truppen var nu
Petter Stenborg, en av stöttepinnarna i den förutvarande svenska
teatern. Mycket veta vi icke om vad som förekom vid dessa
stockholmsbesök. Men så mycket är säkert att både lokal och föreställning voro
av bedrövligaste slag. Att gå och se det svenska spektaklet, skriver
G. J. Ehrensvärd i en känd passus av sina Dagboksanteckningar, var
visserligen ett gouterat nöje för stadens unga petits-maitrar, men
ansågs »som ett partie de débauche, som en lust att se främmande djur,
eller då man är på landet att dansa på bondbröllop».
Sammanställningen har en del att säga icke endast teaterhistorikern. Hans
beskrivning på det härbärge den arma Thalia den gången fick hålla tillgodo
med är visserligen ofta citerad, men är som kulturhistorisk genrebild
så upplysande att den försvarar sin plats även i denna publikation och
dessutom så pass artistiskt gjord att ingen tar skada av att förnya
bekantskapen med den:
»Längst in uti staden, där några gamla och nära emot hvarandra
svarande ohyggliga hus göra en smal gränd, längst uppe på en vind, där
dagern med möda kunde tränga sig fram, där konsten nekat trappor,
utan dit man måste klifva på en brant och svag stege, där hade
svenska Theatern tagit sin bedröfliga tillflykt. Där besöktes den af de
gemene, som där råkade sina likar eller för litet penningar fingo
tillfällen att se seder afmålade som liknade deras. Man slogs därstädes som
på en gästgifvargård, ovett hördes som bland månglerskor, grofhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
