Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om träden i folkets tro och sed. Av C. W. v. Sydow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Något om. träden 233
av att uraktlåta hälsningen, kan heller inte ha gett anledning till seden,
ty hur skulle man veta att det var från trädet som oturen kom, och att
man kunde avvända den med en hälsning? Verkliga anledningen torde
vara ekens imponerande eller i ögonen fallande utseende, som väckt
förbifarandes förvåning och beundran. Den har därigenom blivit ett
märkesträd vid vägen: se så, nu har vi hunnit så långt! Och detta har
fört med sig, att man omedvetet personifierat eken eller till åtskillnad
från mera vardagliga träd uppfattat den animatistiskt, d. v. s. som ett
förnimmande och viljande väsen, som har makt att straffa den som
inte är nog hövlig att hälsa på den. På skämt har någon tagit sig för
att ceremoniöst hälsa på trädet, och skämtet har vunnit efterföljd och
övergått till sed. Detta har kunnat ske utan andra förutsättningar än
de här nämnda. Men i och med att seden slagit igenom, kommer man
att fråga sig varför. Ingen minns första gången man skämtsamt
hälsade eken, men man är rädd att bryta mot en gängse vedertagen sed.
Till förklaring diktar man då en kausalfiktion: om man inte hälsar,
råkar man ut för något missöde. Detta tror både den som diktat
förklaringen och de som hör den omnämnas, men det var ej det som
framkallade seden från början. Det kunde också hända, att någon
frågade: Vem hälsar man på, då man säger God morgon Gylde? En
sådan fråga tycks ej ha gjorts här, eller också är man fullt nöjd med
svaret, att det är på Gylde ek. Men hälsning på träd eller stenar
förekommer också på andra håll, och det har hänt, att man då förklarat
sig hälsa på en tomte som bor i trädet. Ett sådant svar är emellertid
också blott en kausalfiktion, som man knappast själv tagit på allvar,
och som inte har det minsta värde för den verkliga förklaringen av
seden.
I Bjuråkers socken i Hälsingland har Louise Hagberg gjort följande
uppteckning: »Av ’korstallen’ (se Gamla minnen från Delsbo och
Bjuråker av E. G. W., s. 157) mellan Ramsjö och Ytterhavra ligger
slarvor kvar. Vidskepligheten är så stor att ingen törs ta av den. När
far min en morgon kom midt för korstallen, for selgrimman ur båda
skaklarna, och dom stod rätt opp. Men när han då fick förspändt,
drog det inte länge om, förrän han kom hem till Ramsjö. — Vid den
tallen skulle de plägas med brännvin, skulle ha en sup och en matbit
var och en i likskaran, när de förde förbi liket. Folk va rädde för att
ta något av den tallen.»
Vad som gett korstallen dess anseende, måste vara först och främst
16 — Svenska kultur bilder VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
