Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen steg en af fångarne, en liten, bredaxlad,
koppärrig, enögd karl, upp ur bädden. Han hade
håret kammadt djupt öfver ena sidan af pannan, för att
dymedelst dölja förlusten af det bristande ögat; men,
detta oaktadt, gapade dock den tomma ögongropen
esomoftast fram bakom de tofviga hårtestarne, och gaf
åt hela ansigtet ett obeskrifligt hemskt uttryck.
Mellan hans afrikanskt tjocka läppar skymtade ett par
rader tänder, som, i anseende till deras längd och krökta
form, ej utan skäl kunnat nämnas betar och hvilka
ingalunda skulle missprydt ett vilddjur. Fångens korta,
muskulösa hals var bar och visade en nacke, som till
och med tycktes vara i stånd att, åtminstone
ögonblickligt, trotsa bödelssvärdet. Med den släpande gång,
som vanan vid blackens förande nästan alltid lärer
gamla, med bojan förtroliga brottslingar, vandrade han
fram till vattenkrukan och förde den till sina läppar.
Han drack djupt, och yttrade, vid det han satte krukan
ifrån sig: »Ah, om det hade varit brännvin!»
Nu reste sig äfven den andre tjufven, gäspande, på
sin säng: det var en lång, smärt yngling, med ljust
hår och grå ögon, till utseendet lika klen och svag,
som hans kamrat föreföll jettestark. En fin, men numera
trasig skjorta, ett par broderade, men för närvarande
grymt smutsiga byxhängslen vittnade om bättre dagar,
då denne tjuguårs man, som fängelset redan smittat
med sin likfärg, sin dåsighet, sitt förderf, blomstrande
af helsa och lif, var en fars glädje eller en mors stolthet.
Ännu kunde man på denne unge brottslings skick
och väsen finna, att han en gång rört sig i lyckligare
kretsar, än den sorgligt lottade, der nöden af förtviflan
jagas allt närmare gränsen af brottet, och slutligen,
i en mörk stund, misstager sig om gränsskilnaden —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
