Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÅTTONDE KAPITLET.
General Stormsvärd satt vid sitt skrifbord.
Ljusvekarne brunno långa, och sjöskumspipan hade slocknat,
fastän den gamles läppar ännu fasthöllo munstycket.
På hufvudets betänksamma lutning i handen, på
det uttryck af eftersinning, som speglade sig i ansigtet,
kunde man lätt finna, att någon allt annat undanträngande
tanke bemäktigat sig gubbens själ, att han,
deri fördjupad, icke fästade någon uppmärksamhet vid
de honom omgifvande föremålen. Allt var tyst i den
sena timman, utom den stora förgyllda väggklockan,
som med afmätta, säkra pendelslag mätte tidens gång,
utom de ojemna andedrag, som häfde generalens bröst.
I detta rum, fullhängdt med stridens och segerns
symboler, med rustningar, karbiner, pistoler, svärd,
stridsklubbor, hederssablar, vunna på slagfältet, lansar,
ännu blodrostiga på spetsarne, kämpade veteranen med
en fiende, mot hvilken alla hans vapen, hela hans
krigserfarenhet ingenting förmådde, en fiende, som
förskansat sig inom hans eget fasta, tappra bröst. Den
gamle krigshöfdingen stred, svigtande, med en lidelse:
han erfor, för första gången i sin lefnad, hvad svartsjuka
ville säga.
»Hon älskar honom,» yttrade generalen för sig sjelf;
»det är omöjligt att misstaga sig derom; jag har icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:40:06 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kullenso/0187.html
