- Project Runeberg -  En sommar i Småland. Berättelse /
261

(1847) [MARC] Author: Karl af Kullberg - Tema: Småland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 11

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på ena sidan begränsade den gångstig, generalskan valt,
och således lemnade tillräckligt skygd för en observatör,
den der icke önskade bli sedd: »det är simpelt,
det är lumpet; men jag vill se min egen vanära i
ansigtet — får jag endast säkerhet, skall jag snart ha
upprättelse!»

Efter en stunds vandring stod generalskan vid
eremitaget, en i en bergsklint bildad grotta, som man,
för att höja illusionen, försett med några simpla stolar
och en tarflig eremit af trä. Men jemte eremiten fanns
der äfven en lefvande mensklig varelse, som skymtade
fram ur djupet af grottan, i detsamma fru Stormsvärd
satte foten på tröskeln till denna dunkla boning.

»Ni bedrog icke min förväntan,» yttrade han och
helsade vördnadsfullt; »ni var barmhertig äfven i er
stränghet — jag tackar er!»

»Jag har kommit för att bjuda er farväl, Segerstjerna!
Det var en begäran, som jag icke trodde mig
kunna vägra er; det var en åtgärd, hvartill jag icke
lämpligen kunde anhålla om min mans tillstånd. Men
om han såge mig i detta ögonblick, är jag öfvertygad,
att han icke skulle ogilla min handling.»

»Jag tror mig redan ha gifvit åtminstone ett bevis,
hur vördnadsfullt, hur undergifvet jag älskar er; jag
vågar således förmoda, att påminnelsen om en make
icke var fullt nödvändig, för att hålla mig på
vederbörligt afstånd.»

»Låtom oss icke genom misstydningar förbittra det
korta samtal, som förunnas oss till ett farväl: min
afsigt var icke att såra, endast att ange den synpunkt,
hvarifrån vårt möte måste betraktas.»

»Jag vet, Charlotte,» svarade Segerstjerna, »att den
man, som i går, då vi båda svigtade vid brädden af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:40:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kullenso/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free