- Project Runeberg -  En sommar i Småland. Berättelse /
286

(1847) [MARC] Author: Karl af Kullberg - Tema: Småland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 12

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lycklig! Alla mina fordna griller ha försvunnit, som
dimman för solen; inga dystra bilder nedtrycka min
fantasi; icke en aning om olycka hviskar i min själs
öra; jag ville ta hela verlden i famn, och dig i andra
rummet, med försteget naturligtvis alltid lemnadt åt
min fästmö!»

»Min plats skulle på sådant sätt bli afundsvärd,»
anmärkte Stålkula leende.

»Du bör följa mitt exempel: bli kär och gifta dig.
Då skall du, i din tur, känna dig lika glad och
upprymd, som jag.»

Stålkula skakade med en nekande åtbörd på hufvudet.
»Minns du,» frågade han, »när jag för tvenne år
sedan yttrade till dig, då sluten, sorgsen, hemsökt af
en förtärande melankoli, att den ännu vore lycklig i sin
olycka, som endast hade döda att begråta! Du begret
då en kärlek, som nu är förgäten, ersatt af en annan,
en kärlek, som grafven undanryckte dig. Min kärlek
har menniskovåld röfvat ifrån mig och slungat i en
annans armar. Jag har hört det arma offrets klagan;
jag har sett dess tårar; jag har hört och sett och lidit.
Tålamod är den enda dygd, man kan ställa till vapen
mot det öde, som trampar en till stoft.»

»Vid Gud, Stålkula,» yttrade Segerstjerna, nästan
bestört, »det har aldrig anat mig, att någon djupare
sorg gripit in i ditt lif! Du, så glad, så munter,
skämtets enthusiastiske anhängare!»

»Hvem ser på hafvet, hvilka stormar som gått
deröfver!» svarade Stålkula. »Mina ögon gjöto inga tårar,
men mitt hjerta förblödde; mina kinder bleknade
endast omärkbart, men hela lifvet blef för mig utan färg;
jag lyckades bevara skenet. Hon, hon trodde verkligen,
att jag glömt henne, och denna tro räddade henne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:40:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kullenso/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free