Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle hafva genast eller så snart som möjligt tillgodogjort sig bruket
af orgelspelet, som i öfrigt under 1600-talets lopp vann burskap.
Visserligen dröjde det, innan denna praxis infördes i Sverige, men
af åtskilligt att döma kan man konstatera, att ett församlingssången
beledsagande orgelspel här förekom mot slutet af det 17:e
århundradet. Bland andra bevis för denna åsikt må anföras 1697 års
koralpsalmbok med sin för orgel satta generalbas, som ju förutsätter orgelns
användning vid ackompanjemang af koralsången. Det torde kunna
ställas utom allt tvifvel, att den åtgärd, som professor Vallerius
sålunda vidtog, afgjordt talar för, att ofvannämnda praxis med
afseende på orgelns roll vid koralsången icke införts först samtidigt med
koralpsalmbokens redigering, utan förefunnits någon tid därförut och
sannolikt redan vid tiden för 1686 års kyrkolags utgifvande. Blott
ett par tre årtionden därefter finna vi härjämte ett lagförslag, som
upptager bestämmelser om orgelspel under psalmsången. 1734 års
förslag till kyrkoordning föreskrifver nämligen, att »vid nattvardens
begående bör innehållas med annan musik, och allenast sjungas
psalmer under orgelspel». Man torde ej behöfva befara att hafva skridit
för långt in på de lösa hypotesernas område, om man förutsätter
såsom högst sannolikt, att nämnda förslag framsprungit ur en allmän
och mångårig sed med afseende på orgelspelet vid gudstjänsterna.
När förf. för det andra söker att med åberopande af kyrkolagen
och nuvarande handboksbestämmelser försvara sin uppfattning, att
orgelackompanjemanget till psalmsången är lagstridigt och sålunda
borde afskaffas, så har han blottat en tankegång, som vid närmare
skärskådande måste anses minst sagdt betänklig. Mot förf:s tolkning
af kap. 13 § 2 af 1686 års kyrkolag i så måtto, att denna
bestämmelse skulle afse, att »den själfständiga musiken på orgorna icke får
utföras så länge, icke får upptaga så mycket af den till gudstjänst
anslagna tiden, att liten eller ingen tid blir öfrig för den allmänna
församlingssången utan orgelackompanjemang», är visserligen intet att
invända. För den, som äger kännedom om den tidens sed att låta
musiken i kyrkorna trakteras på olika instrument, särskildt
blåsinstrument, och intaga ett alltför framstående rum, kan ej tvekan
uppstå vid tolkningen af ofvanberörda lagbestämmelse. Starka
sannolikhetsbevis för en sådan uppfattning erbjuda sig ock från
föreskrifterna i vissa kyrkoordningsförslag på 1600-talet, såsom de af
biskoskoparne Emporagrius och Laurelius utgifna, i hvilket senare man
finner det stadgandet, att organisten icke finge för sin egen
berömmelses skull handhafva instrumentet efter sin egen vilja, »brukandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
