Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Påfven Pius VII. 1805.
Målning af L. David. Louvren i Paris.
Ett af de bästa påfveporträtt, som finnas, är detta. Davids porträtt af Pius VII, den
påfve, som skulle få tömma förödmjukelsens bägare men också i sinom lid skulle få
återupprätta den förnedrade kyrkan. Barnaba Luigi Chiaramonti föddes 1742. Han valdes år 1800
till Pius VI:s efterträdare och slöt redan 1801 det bekanta konkordatet med Frankrike.
Napoleon sökte vinna honom för sina planer och lät 1804 hämta påfven till Paris för att smörja
sig till kejsare. Snart blef han emellertid oense med Napoleon, och historieskrifvaren Ranke
berättar, hur Napoleon, missnöjd med påfvens förbindelser med hans fiender, hade den
oförsyntheten att förklara: att kejsaren, liksom hans föregångare på franska tronen, vore kyrkans
äldste son, som förde svärdet till dess försvar och icke kunde tillåta, att påfven hade något
gemensamt med kättare och schismatiker som engelsmän och ryssar. Kejsaren lät emellertid
intaga Rom 1808, häktade påfven i Vatikanen och förde honom 1812 till Fontainebleau. Han
tvangs nu att medgifva, att han hädanefter skulle bosätta sig i Frankrike. År 1814, då det
började se hotfullt ut för Napoleon, återfick Pius VII sin frihet. Han återställde genast
jesuitorden, uttalade 1816 en förkastelsedom öfver bibelsällskapen och återinförde inkvisitionen.
Pius afled 1823. — Det utmärkta porträttet visar, att den ädelhet och mildhet, som anses
varit utmärkande för denne päfve, också satt sina märken i hans anlete. De bruna ögonen
lysa af godhet.
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
