Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ni kan höja, om ni vill”, svarade Kearns. ”Era
hundar äro värda fem tusen i det här spelet.”
”Pass för hundarna. Ni kan vinna kläderna av
kroppen på mig, men pass för hundarna.”
Mac Donald överläde med sig själv en lång stund.
Ingen rörde sig eller yttrade ens en viskning. Varje
muskel var spänd hos åskådarna, de ömsade inte ens
fot. Det var nästan som en helig tystnad. Man hörde
endast dånet av elden i kaminen och utifrån på avstånd
hundarnas skall. Det var inte varje natt det spelades
så högt vid Yukon, och det här var för resten det
högsta spelet i landets historia. Slutligen sade krogvärden:
”Om någon annan vinner, måste jag inteckna Tivoli.”
De båda andra spelarna nickade.
”Jag ser också.”
Mac Donald slängde sin lapp på femtusen.
Ingen av dem gjorde anspråk på potten, ingen av
dem sade vad han hade på hand. Samtidigt och under
tystnad vände de upp sina kort på bordet, medan
åskådarna reste sig på tå och sträckte på halsarna. Ljusan
Dag visade upp fyra damer och ett ess. Mac Donald
fyra knektar och ett ess, och Kearns fyra kungar och
en trea. Kearns lutade sig framåt mot bordet och
med en cirkelrörelse av högra armen drog han potten
åt sig. Man kunde se hur armen darrade.
Ljusan Dag tog upp sitt ess och sköt det bredvid Mac
Donalds.
”Det var det här som satte fart i mig, Mac. Jag
visste att bara kungar kunde klå mig, och han hade
dem. Vad hade ni?” frågade lian nyfiket, vändande
sig till Campbell.
”Straight flush på fyra, öppen i båda ändar — inte
så illa, va’?”
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
