Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åt det allra minsta, den måste dragas rakt upp, och när
den sjunkit ned i snön, slant den ofta på den
underliggande isen.
På den sålunda banade vägen följde sedan hundarna
och mannen vid styrstången efter, och så släden. På
sin höjd kunde de göra tre mil i timmen. Det betydde
att de måste öka dagsresorna, och för att ha någonting
att dra på, utsträckte Ljusan Dag dem till tolv timmar.
Då det tog tre timmar att slå läger, laga mat och bryta
upp igen, var det endast nio timmar till vila, och
varken män eller hundar förspillde många minuter av
denna tid.
Vid Selkirk nära Pelly River föreslog Ljusan Dag
att Kama skulle ligga över och sedan följa honom på
vägen tillbaka från Dyea. En kringströvande indian
från Lake Le Barge var villig att intaga hans plats.
Men Kama var envis och ville inte. Hundar bytte
Ljusan Dag i alla fall. Hans gamla spann fick stanna
vid Selkirk, och han fortsatte med sex friska hundar.
De färdades till klockan tio på aftonen den dag de
nådde Selkirk, och klockan sex följande morgon
be-gåvo de sig på nytt in i vildmarken, som var nära
femhundra mil i utsträckning mellan Selkirk och Dyea.
Det kom ännu en knäpp av kyla, men vare sig det var
varmt eller kallt, vägen var ändå alltid obanad.
Ljusan Dag ökade dagsresorna till tretton timmar, ty han
visste att det fanns ännu otillgängligare sträckor längre
fram.
Det var ännu inte riktigt midvinter och på många
ställen gick Fifty Mile River öppen med farlig, porös
is på båda sidor. Ofta måste de gå med långa stänger
tvärs för sig i händerna för att kunna ta sig upp när
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
