Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom, att han ännu måste vara vid liv, och att det
fanns en möjlighet att han skulle bli räddad. Än sedan?
Om han också blev det och gjorde sig millioner — han
skulle i alla fall dö på samma sätt som dessa, vilka
aldrig fingo mer än ur hand och i mun. Det där kunde
han i alla fall inte reda ut, och han brydde sig heller
inte om det, ty han kände hur en ljuvlig trötthet
började smyga sig över honom.
Han ryckte till, som om någon hade givit honom ett
slag eller som om någon viskat i hans öra att han måste
vakna. Plötsligt såg han Sixty Mile inte hundra fot
borta. Strömmen hade fört honom till själva dörren,
så att säga. Men samma ström höll nu på att svepa
honom förbi och bort genom vildmarkerna igen. Ingen
var inom synhåll. Om han inte sett röken ur en
skorsten, skulle han ha trott att platsen var alldeles
övergiven. Han försökte ropa, men fann att han inte hade
någon röst kvar — ett hest väsande var allt han kunde
åstadkomma. Han fumlade efter bössan, fick den till
axeln och tryckte av. Rekylen av skottet kom honom
att vrida sig i tusen smärtor. Bössan hade fallit tvärs
över hans knän, och han lyckades inte få upp den igen.
Han visste att han måste vara snabb, han kände att
han höll på att svimma, han satte ännu en gång fingret
pä avtryckaren, där bössan låg. Den föll över bord.
Men just innan mörkret föll över honom, såg han en
dörr öppnas och en kvinna titta ut ur stockhuset, som
vidunderligt dansade upp och ned bland träden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
