Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Sjätte kapitelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hon ser verkligen riktigt nätt ut”, var hans
omdöme, när hon stängde yttre kontorsdörren efter sig.
När han följande morgon höll på att diktera, kom
han underfund med att han tyckte om det sätt varpå
hon satte upp sitt hår, fastän han för sitt liv inte
skulle kunnat beskriva det. Intrycket var behagligt,
det var alltsammans. Hon satt mellan honom och
fönstret, och han märkte att hennes hår var ljusbrunt
med en aning av guldbrons. Solen som sken in föll
på guldbronsen så att den liksom smälte och blev
mjuk, och det var vackert att se på. Märkvärdigt,
tänkte han, att han inte lagt märke till det fenomenet
förut.
Midt i brevet kom han till den konstruktion, som
förorsakat bryderiet föregående dag. Han mindes
hur han slagits med grammatiken och dikterade:
”Jag skall gå er till mötes på halva vägen . . .”
Miss Mason gav honom en hastig blick. Det skedde
fullkomligt ofrivilligt, och hon sänkte ögonen igen.
Men Ljusan Dag hade hunnit se att de voro grå.
Senare kom han att se, att ibland kom det gyllene strålar
i dessa grå ögon. Han hade i alla fall sett nog för att
bli överraskad. Hur kunde han ha tagit henne för
en brunett med bruna ögon?
”Ni hade rätt i alla fall”, erkände han leende.
Återigen fick han en blick och ett leende tillbaka
av erkännande, och den gången var han alldeles säker
om att hennes ögon voro grå.
”Men det låter inte bra i alla fall”, klagade han.
Då började hon skratta.
”Förlåt”, sade hon för att släta över, men förstörde
det genom att tillägga: ”Men vad ni är lustig!”
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
