Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvava krogatmosfären för att smaka på morgonens
friskhet.
Han råkade på en förfallen gärdesgård. Den måste
varit minst fyrtio år gammal. Skogen stod mycket
tät här, men tämligen fri från snår, så att han kunde
rida in under lövvalvet som endast sparsamt släppte
igenom solskenet. Han tog av sig hatten. Här inne
var så högtidligt tyst. . . det förekom honom nästan
som om han befunnit sig i en kyrka med dess heliga
lugn — han snarare kände än tänkte det så.
Ridten gick vidare i skridt. En ekorre sprang över
vägen och upp i ett träd, där han satte sig och plirade
mot honom. Någonstädes hörde han en hackspett i
arbete. Men det störde inte lugnet i skogen — det
hörde snarare samman därmed. Han steg av hästen,
tog tyglarna över armen och vandrade framåt bland
tuvorna och blomstren uppför höjden, tills han stod
på toppen i det fulla solskenet. Han stannade,
flämtande efter ansträngningen att gå uppför höjden.
Märkvärdigt! Aldrig förr hade han känt sig andfådd.
Här flöt en liten ström nedåt genom blombädden av
liljekonvalj och vildhvacint.
Ljusan Dag red över den smala strömmen, följde
en kreatursstig över en låg bergås ner i ännu en
dalgång. Nu skrämde han upp en hare, som kilade tätt
under nosen på hästen och försvann i buskarna. Längre
bort kom han på en hjort med stora, greniga horn,
som i höga språng flydde bort över höjden han nyss
lämnat bakom sig.
Ljusan Dags förtjusning kände inga gränser. Han
tyckte att han aldrig varit så lycklig. Den gamle
skogsmannen vände tillbaka och allt han såg väckte
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
