Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det är en sak jag inte vill och det är att fria till
er på kontoret. Därför har jag kommit hit. Dede
Mason, jag håller av er och vill ha just er.”
Medan han talade, gick han emot henne med eld i
sina svarta ögon och blodet mörkrödt i kinderna. Så
häftig var han, att hon knappt fick tid att med ett
utrop rygga tillbaka och samtidigt gripa om hans éna
hand, då han försökte sluta henne i sina armar.
I motsats till honom, hade hon plötsligt bleknat.
Den hand, som hållit honom på avstånd och ännu höll
i honom, darrade. Hon släppte sitt grepp, och armen
föll ned utefter hennes sida. Hon ville säga något,
göra något för att komma ur den pinsamma
situationen, men hon kunde varken tänka eller handla. Hon
tyckte bara att hon ville skratta. Impulsen var dels
nervositet, dels hennes medfödda sinne för humor.
Det var häpnadsväckande alltsammans, och hon
började allt mer att se den löjliga sidan av saken. Hon
kände det som om hon blivit vettskrämd av en
landsvägsriddare, som hon trodde ville mörda henne, men
som bara ville fråga hur mycket klockan var.
Ljusan Dag var snabbare än hon.
”Å, jag vet nog att jag bär mig dumt åt. Det är
väl bäst att jag sätter mig. Bli inte rädd, miss Mason.
Jag är verkligen inte farlig.”
”Jag är inte rädd”, sade hon leende och satte sig i
en stol; bredvid den stod hennes sykorg, vari Ljusan
Dag märkte en mängd vitt burrigt musslin. Hon log
igen. ”Fast jag tillstår att nog skrämde ni mig ett
ögonblick.”
”Det är lustigt”, suckade Ljusan Dag nästan
beklagande. ”Jag är stark nog att böja ihop er och slå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
