Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
antagligen för att lugna nerverna och samla tankarna.
Hon såg inte på honom och han slukade henne med
ögonen. Han såg hennes vackra, men kraftiga
händer — händer som kunde tygla en häst sådan som
Bob, som kunde sköta en skrivmaskin nästan lika
fort som en människa talade, som kunde sy sådana
där fina saker och som antagligen också kunde spela
på det där pianinot i hörnet. Han såg också
någonting annat — hennes skor. De voro små och
brons-färgade. Promenadskor och ridstövlar var allt vad
han någonsin sett på henne, och de hade aldrig sagt
någonting om hur små hennes fötter voro.
Bronsskorna riktigt fascinerade honom, och hans ögon gingo
oupphörligt till dem.
Det knackade på dörren — någon ville tala vid henne
i telefonen.
”Bed honom ringa upp igen om tio minuter”, hörde
han henne säga, och det maskulina pronominet kom
hans svartsjuka att flamma till. Nåja, han, Ljusan
Dag, skulle nog göra det surt för honom. Det var
honom en gåta att en flicka som Dede inte för länge
sedan blivit gift.
Hon kom in igen leende och återtog sin sömnad.
”De där tio minuterna gå snart”, sade han.
”Jag kan inte gifta mig med er”, svarade hon.
”Ni älskar mig inte?”
Hon skakade på huvudet.
”Tycker ni om mig — den minsta lilla smula?”
Nu böjde hon på huvudet och ett leende lekte kring
hennes läppar. Och det låg inte något förakt i det.
”Nå, det är ju alltid något”, sade han. ”Det måste
alltid börja på något sätt. Jag tyckte också bara
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
