Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 94 —
Först när solen sjönk mot skogen fjerran,
Slog mot höjden han ögat opp:
"Er är segern" talte han, "höge Gudar!
Jag är straffad vorden, jag pröfvat er.
Hvad är menskan, att mot er hon stormar!
Stjernor like, i onådd rymd,
Len J genom molnen af jordens öden,
Dem i lek en flägt af er vilja styr.
Mannen yfves: väldig, månghepröfvad,
Van att segra, som klippan hård,
Yill han böja allt, dit hans ande bjuder,
Krossa allt, som möter med trötts ban bud.
Och hans svärd är höjdt. Då rörs hans sinne
Flyktigt, lätt, af en osedd hand;
Och hans jernarm sjunker, hans blick, som ljungat,
Byter hotets blixt i en maktlös tår.
Hafvet svallar vredgadt, stormen ryter;
Men J bjuden, och vågen sänks,
Hafvet lyder, hafvet, som flottor slukar,
Har ej makt att svälja ett hjelplöst barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
