Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
en möjlighet för allmogen att i en mängd tillfällen få
rättvisa gratis, utan att besöka tingen.
Han tillsatte själf lagmän i de särskilda lands-
delarna, i hela landet tillsammans nio, samt anslog åt
dem fast lön af kronogodsen. Till lagmän utsåg han
personer, som voro kända och aktade för sin lagkun-
skap och rättrådighet, men som icke utmärkte sig ge-
nom börd eller rikedom.
Dessa lagmän hade att gifva alla, som vände sig
till dem, noga besked om, hvad lagen stadgade i det
ifrågavarande fallet. En sådan upplysning var ofta
tillräcklig till att afgöra saken; ty folket har nog i all-
mänhet hyst ganska stor vördnad för lagen och dess-
utom af naturliga skäl velat undvika de besvärliga
och kostsamma tingsförhandlingarna.
Härmed sammanhängde ock, att lagmannen kunde
af bägge parterna uttryckligen tagas till skiljedomare.
I båda fallen blef det naturligtvis en frivillig sak, om
man ville rätta sig efter hans utlåtanden; ty dessa
kunde icke, som de på tinget afkunnade domarna,
med maktmedel sättas i verkställighet.
Lagmansinstitutionen var alltså skenbart afsedd
blott för att skaffa de fattiga juridiska rådgifvare och
pålitliga förlikningsdomare, om och när de fattiga
ville begagna sig af dem. Men i verkligheten kom
denna institution att småningom lägga rättsskipningen
i händerna på kungliga ämbetsmän, men draga den
från tingsmenigheterna och det inom dessa härskande
aristokratiska inflytandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
