Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
tid utsatt, inom hvilken de kunde få förlåtelse, om de
underkastade sig sin ärkebiskops bestämmelser.
Sverre lugnar folket och biskoparna.
Norge tyckes man i början icke ha velat taga dessa
kraftåtgärder på fullt allvar. När först underrättelsen
om Sverres egen bannlysning framkommit, talade ko-
nungen ofta på tingen därom och sade bönderna, att
det blott var ett påhitt af danskarna och visst icke
skett på påfvens befallning. Och då ärkebiskop Erik,
som en tid lidit af ögonsjukdom, nyligen blifvit blind,
sade Sverre, att »Erik blinde» visst icke skulle kunna
ljuga honom från konungadömet, utan den bannstråle,
Erik velat slunga mot konungen, hade vändt sig mot
Friks egna ögon. Blott den vore att betrakta såsom
bannlyst, som hade med rätta förskyllt det. Men Erik
skulle aldrig med sina hotelser kunna tvinga honom
själf att bryta den helige Olafs lag.
Då äfven biskoparnas exkommunikation blef känd
i Norge, sökte Sverre att hålla dessa vid godt mod.
Han har väl icke haft svårt att visa, huruledes deras
bannlysning vore grundad på en oriktig framställning
af sakförhållandena, samt att det icke heller hängt rätt
ihop med den öfver honom själf af Erik afkunnade
bannlysningen, och att i hela sakens förlopp vrängda
framställningar från ärkebiskop Erik och danskarna
utgjort hufvudanledningen till hvad som inträffat. De
norska biskoparna synas också hafva trott — eller af
fruktan för Sverres järnhand låtsat tro —, att striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
