Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - Kap. I. Till karaktäristiken af kunskapsläran. Dennas uppgift, definition och indelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
ordet »Erkenntnisstheorie». Zeller blir i alla händelser den, som gifvit
det »das Gepräge, das es gegenwärtig besitzt» (B. Erdmann, Logik, I,
S. 12). Jfr ock Külpe, Einleitung, S. 30. Pä svenska föreligger ett
arbete af G. I. Hartman med titeln Kuiiskapslära, Bd 1—2, tryckt i
Åbo 1807, 1808 (vid hvars universitet förf. var docent i teoretisk filosofi
och sedermera universitetsbibliotekarie). Arbetet börjar med orden:
»Hittills liar namnet Kunskapslära varit ohördt ibland oss. Jag har trott mig
böra välja det för att därmed beteckna en högst vigtig del af våra
kunskaper».
Innan vi öfvergå till den egentliga" kunskapsläran och först
kunskapsanalytiken hafva vi att sysselsätta oss med några mera
periferiska, dock i samband med det föregående stående frågor.
Närmast må framhållas att när kunskapsläran indelats i de
förut angifna hufvudafdelningarna kunskapsanalytik, kunskapskritik
ocli kunskapsgenealogi, så gör denna indelning icke anspråk på
att vara fullt uttömmande. Så är det ingenting, som hindrar, att
kunskapsläran äfven omfattar en metodologisk afdelning eller, med
ett ord, metodlära. Frågan om metodlärans systematiska ställning
berör sig emellertid med spörsmålet om kunskapslärans och
logikens inbördes förhållanden. De, som häfda den senares
själfständighet eller betrakta den som en specifik vetenskap i förhållande till
den förra, torde i regeln vara benägna att hänföra metodläran till
logiken; de däremot, hvilka anse, att logiken principielt utgör en
del af kunskapsläran, måste vara böjda för att hänföra äfven
metodläran till denna. Och att kunskapsläran, hvilken i hvarje fall
på det närmaste är förbunden med föremålet för den s. k. formella
logiken, värkligen har en naturlig tendens att inom sin sfär indraga
och till sist öfvergå i, närmast allmän metodlära synes
obestridligt. Här kommer dock ingen sådan att utföras. Men den bildar
enligt vår åsikt kunskapslärans fjärde hufvudafdelning.
Om nietodläran såsom en del af kuuskapsläran se Wundt, Logik, I,
S. 2, 9, System, S. 31, Einl., S. 83, Volkelt, Erf. u. Denk., S. 547 ff.
Jfr ock Scheler, Methode, Einleitung, samt Windelband, Logik, S. 174 ff.
Den uppfattning af kunskapsläran, som i denna i främsta
rummet ser en "Theorie den Gewissheit", kunna vi däremot icke betrakta
som den riktiga. Den är nämligen ensidig och träffar icke sakens
kärna. Visshet må vara en bestämning hos kunskapen, men
näppeligen dess väsentliga. Det är icke vissheten, som gör kunskapen
till kunskap; däremot gör kunskapen, om den för öfrigt besitter
den vederbörliga graden af fulländning, vissheten till visshet.
Väsentlig för kunskapen är dess objektivitet, och ett kunskapsteoretiskt
hufvudproblem är ovägerügen frågan om denna objektivitets
möjlighet cch grad. Vissheten däremot blir mera en subjektiv bieffekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
