Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. VI. Om kunskapen ur värksamhetens synpunkt. Tänkandet - De olika formerna af omdöme - Slutandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
tiska konjunktionerna och pronomina utgöra därvid
bindemedlen l. —
Att det mänskliga tänkandet lefver och rör sig i omdömets
form är obestridligt, men denna egendomlighet karaktäriserar det
icke fullständigt. Särskildt kommer icke den själfvärksamhet,
som utmärker tänkandet på dess högre stadium, till fullt uttryck,
om man framställer det blott som en omdömesförmåga.
Visserligen röjer sig äfven i omdömet en viss själfvärksamhet, ty
predikationen utgör en medvetandets egen handling. Men
omdömes-värksamheten såsom sådan innebär aldrig något mera än ett
bildande af en viss vare sig positiv eller negativ relation mellan redan gifna
föreställningar. Nu är dock äfven tankeinnehållet något, som
tänkandet själft stundom gifver sig. Likväl får detta påstående icke
förstås så, som skulle medvetandet oberoende af bestämda
förutsättningar kunna framskapa ett tankeinnehåll. Nej, ytterst är allt
medvetandets innehåll framgånget ur och bundet vid erfarenhetens
data. Men tänkandet kan själft gifva sig sitt innehåll i den
meningen, att det mäktar ur bestämda omdömen uttaga eller
’härleda’ andra mer eller mindre nya sådana. Det är denna
operation som kallas att sluta.
Slutandet: Ueberweg, Logik, S. 224 ff., Schuppe, G-rundr., S. 47
ff.: omedelbart o. medelbart slutande, Schubert-Soldern, Gründl., S. 214
ff., Riehl, Kritic., II: Th. 1, S. 229 ff.: omedelbart o. medelbart
slu-ande, Lotze, Logik, S. 108 ff., Wundt, Logik, I, S. 303 ff., System,
S. 61 ff., Sigwart, Logik, I, S. 422 ff.
Slutandet förutsätter ett eller flere omdömen — en eller flere
s. k. premisser — och resulterar i ett med tillhjälp af dessa
för-medladt omdöme, den s. k. slutsatsen. Själfva slutandet är dock
intet omdöme, utan, som antydt, den egendomliga
förståndshandling, hvarigenom en tanke förvärkligas genom att utvecklas ur
de flere eller färre vid slutandet fungerade omdömen, som utgöra
de nämda premisserna, och i hvilka slutsatsen före det aktuella
slutandet innebor med ett slags logisk immanens. Därför kan det
med skäl sägas: "alles Schliessen ist Neuschaffen von Urtheilen",
liksom ock: "in der Entwicklung neuer Begriffsbeziehungen aus
gegebenen Urtheilen liegt ein schöpferisches Moment, durch das
die Schlussfunction dem an den gegebenen Vorstellungsstoff
gebundenen urtheilenden Denken weit überlegen ist"2.
Omdömet och slutandet stå alltså i intimaste förbindelse med
hvarandra. Det är alltid ett eller flere omdömen, som ligga till grund
1 Jfr Wundt, Logik, I, S. 62 ff., samt Erdmanns Logik, S. 227 ff.:
Grammatische Urtheilstheorie. Därtill Uebertceg, Logik, S. 129: de grammatiska grundformerna.
’ Wundt, System, S. 62.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
