- Project Runeberg -  Kunskapslära /
148

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. VI. Om kunskapen ur värksamhetens synpunkt. Tänkandet - De olika slutformerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148

ojämförligt mest betydelsefulla användning har detta slut inom de
reella företeelsernas värld. Det gäller därvid att uppställa
förklarande hypoteser, att uppdaga de värkliga orsakerna till bestämda
tilldragelser, att angifva realförutsättningarna för hvad som
öfverhufvud är osjälfständigt och betingadt. Detta kan ofta icke ske på
annat sätt än genom ett hypotetiskt slut, hvarvid tänkandet söker
en grund till en gifven följd och bemödar sig att närmare
bestämma den ponerade grunden. Eller ock söker det att ur gifna
eller förutsatta grunder härleda deras följder. Yare sig i ena eller
andra fallet blir vid det hypotetiska slutet själfva grund- och
följdsammanhanget af eminent logisk karaktär, ty detta samband
kan i själfva värket aldrig omedelbart iakttagas, utan endast tänkas
på det egendomliga sätt, hvarom likaledes endast tänkandet själft
kan upplysa.

Antydda logicitet innebor ock i de hypotetiska slutledningar
i sedvanlig bemärkelse, där man sluter enligt formlerna: om A är,
så är B, nu är A, alltså är äfven B (modus ponens) samt: om A är, så är
B, nu är icke B, alltså är ej häller A (modus tollens). Enligt den
rent formella logiken skall det vara otillåtet att sluta från följd till
grund, men regeln beaktas ju föga af realvetenskaperna liksom af
vårt naturliga tänkande. Äfven är det obestridligt, att
densammas efterföljande skulle hämma väsentliga tankeintressen. Det
hypotetiska slutet fatta vi därför i så vid betydelse, att det
kommer att omfatta alla sådana slutakter, där tänkandet opererar med
föreställningarna om grund och följd och på ett eller annat sätt
leder sig från den ena till den andra af dessa. Det må för öfrigt
erinras om att den hypotetiska slutledningen icke är uppstäld af
Aristoteles, utan först af några bland hans efterföljare, sannolikt
Theofrastus. Äfven följande slutform, det disjunktiva slutet, synes
först hafva utvecklats af någon bland Aristoteles’ lärjungar1.

Det disjunktiva slutet. I identitetsslutet och det hypotetiska
slutet röjer sig ett utprägladt syntetiskt tänkande. Det
disjunktiva slutet däremot upplöser ett helt af möjligheter samt
afsön-drar och utesluter vissa alternativ för att låta det eller de
återstående kvarstå som predikat i slutföljden. Det är tydligen den
anförda uteslutningslagen, som därvid leder tänkandets fortgång
och bestämmer slutsatsens innehåll. Ty om öfversatsen angifver
alla möjligheterna för subjektets bestämmande ur en viss synpunkt,
och undersatsen ponerar (antager) eller negerar (utesluter) vissa

1 Uebenveg, Logik, S. 30—31: "Theophrast und Eudemus begründen die Theorie
der hypotetischen und disjunetiven Schlüsse".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free