Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. VIII. Om kunskapens objekt. Värklighetsbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
Då således å ena sidan objektiviteten betingar subjektet,
men detta i sin ordning synes betinga objektet, uppstår frågan,
om tänkandet på denna punkt insnärjes i en cirkel?
Visserligen blir det ett slags cirkel, men en circulus vitiosus blir
det ej. Ty att subjektet förutsätter objektet, och objektet
subjektet, är icke betänkligare än att en realgrund betingar en
kunskapsgrund och att kunskapsgrunden leder uppmärksamheten
på och försåvidt återleder till realgrunden. Till detta förhållande
reducerar sig i själfva värket cirkeln. Men då innebär denna icke
någon logiskt otillåten kretsgång, utan det tänkandets fullt legitima
tillvägagångssätt, som består i att det växelvis rör sig mellan
grund och följd. Det gäller emellertid att urskilja och fastställa,
hvad som här är grund och följd. Detta sker i och med att
begreppen värklighet (objektivitet) och medvetande (subjektivitet)
aktuell-göras. Sedan inställer sig frågan, om dessa led äfven kunna
tänkas i och för sig eller oberoende af hvarandra.
Här äro många benägna att genast invända, att man
visserligen kan tänka subjektet såsom oberoende, men icke objektet,
enär hvarje objekt skall vara objekt för ett subjekt; subjektet
däremot kan vara ett "An-und Fürsich". Det är de tänkare, hvilka
af en eller annan anledning hafva intresse af en genomförd
kunskapsteoretisk subjektivism och idealism, som pläga svara på det
antydda sättet. De däremot, hvilka tendera till objektivism och
realism samt finna det ogörligt att upphöja subjektet till digniteten
af högsta princip i tillvaron bruka anse, att äfven objektet kan
tänkas som en oberoende realitet.
Vill man taga parti i frågan, torde man närmast böra
fasthålla att ett föremål, som är beroende af tänkandet är en sak,
ett tänkande af oberoende däremot en annan. Värkligheten beror,
som framhållet, af vårt medvetande i den meningen, att vi icke
kunna träda i kunskapsteoretiskt förhållande till densamma utan
att förnimma den. Medvetandet blir då organet för all objektiv
uppfattning, och värkligheten innehåller för oss intet annat och
mera än det, som vi förnimma om den. Hundra värkliga
thaler — vi använda Kants exempel —• innehålla för såvidt icke
det minsta mera än hundra tänkta (förnumna). Men om nu, å
andra sidan, medvetandet tänker värkligheten såsom en af
medvetandet oberoende realitet, d. v. s. såsom en icke förnummen värklighet
— alltså tänkande ett visst negativt omdöme —, så är äfven detta
fullgod logik. Det är visserligen sant, att själfva tänkandet af
denna tanke så till vida är bundet vid medvetandet som det ju är
detta, som tänker den nämda negationen, men här återför sig
hufvudsaken alldeles icke till det, som tänker, utan till tankeinne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
