Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. IX. Sanningsbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
sanningsbegreppet. Uttryck för detta äro ock, att sanningens »praktiska
kriterium ligger i kunskapsobjektets underdånighet under det mänskliga
kultursträfvandet» (ib. 12) samt tanken om »sanningsbegreppets knytande
vid kunskapens användbarhet för kulturändamål» (ib. 14). »Vetenskapen
kommer på detta sätt icke längre att stå under det obegripliga tecknet
af en sanning för sanningens egen skull» (ib. 14). Det gäller »att
omkläda alla filosofiska sanningar, som icke äro rent formella, i termer, som
innerst uttrycka kulturella värden» (ib. 19). »Vetenskapens objektiva
sanningsnormer [har man att förlägga] till naturens behärskande för
kulturella ändamål» (ib. 21). Ytterligare intyg kunna hämtas ur Norströms
andra, ofvan anförda skrift: »Hvad vi behöfva», hvars inledningskapitel
just handlar om vetenskapen som »kulturvärktyg». Här förekommer ock
(s. 55) ett uttalande, som kan anses markera det kulturella
sanningsbegreppets yttersta innebörd. »Sanning ligger i hvarje föreställning, hvilken
på sådant sätt ansluter sig till systemet af mina öfriga föreställningar, att
personlig makt och lycka därigenom befordras» — makten och lyckan äro
just de sannskyldiga kulturmålen1, ehuru de icke äro de högsta
förnuftsändamålen öfverhufvud. Men äfven ur Norströms senaste skrift,
Radikalismen ännu en gång (s. 48), meddela vi ett citat. »Vi måste lära oss
inse, att vetenskapens och kunskapens enda rotfäste är subjektiviteten och
att de häfda sin objektiva sanning blott genom att tjäna den kultur, som
arbetar på lifvets fullkomning».
Mera än i detta kulturella sanningsbegrepp är dock viljemomentet
utprägladt i hvad vi kunna kalla Norströms religiösa sanningsbegrepp.
Äfven detta framskymtar i hans först citerade skrift Hvad är sanning?
Det heter där (s. 19), »att den teoretiska världsåskådningen måste rätta
sig efter de praktiska syften, som den förnuftiga anden fullföljer», och
i fortsättningen (s. 20, 34 ff) låter Norström den religiösa mystik anas^
som döljer sig därbakom. Det är emellertid företrädesvis i afhandlingen
Den religiösa kunskapen, som Norström närmare utvecklar sitt religiösa
sanningsbegrepp. Jag har sökt exponera detta i min studie Till kritiken
af den religiösa kunskapen (1902) och där äfven preciserat mig i
förhållande till detsamma. Här må därför endast följande citat bifogas för
att karaktärisera det specifikt religiösa kunskapsbegreppet, hvilket
tillhör liksom ett högre plan än det kulturella, ehuru samhörigheten är
obestridlig. »Den mänskliga erfarenhetens högsta lagstiftande makt innehafves
och utöfvas af den kännande och viljande personligheten, men icke af
kunskapsförmågan och förståndet, och de teorétiska afgörelserna äro sålunda
väsentligen yttringar af människans praktiskt förnuftiga natur»2. »Vi
måste tänka på det eller det sättet, emedan vi behöfva handla så eller
så» (ib. 22), d. v. s. förnuftigt. Men »förnuftets fulla värklighet
föreligger först i religionen» (ib. 23). Äfven »den form af förnuft, som vi
kalla den vetenskapliga sanningen, hänvisar på den religiösa vissheten
såsom sin yttersta förutsättning. Den religiösa vissheten är sanningens
inre sanning. Den religiösa tron uppdrager den innersta och enda
oöfverstigliga försvarslinjen mot skepticismen» (ib. 24). Denna tro är i sin
ordning väsentligen ett utslag af vilje- och lifsbehof (ib. 22), hvadan,
som framhållits, det religiösa kunskapsbegreppet i eminent grad blir
1 Jfr Hvad är sanning?, s. 51 ff.
2 Norström, Den religiösa kunskapen, s. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
