Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XI. Inledning. Om tvifvel på kunskapens sanning. Skeptiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
förnimmandet så genomgående är beroende af det korrelativa förhållandet
mellan subjekt och objekt — en »subjekt-objektivitet», som faller inom
subjektivitetens egen sfär —, att ett öfvergripaude utöfver denna enligt honom
blir en omöjlighet. Se Id. u. Pos., Th. 3, S. 125 ff., 137: allt är
»in-spändt» inom sfären för den immanenta motsättningen mellan subjekt och
korrelat.ivt objekt. Jfr för öfrigt s. 11.
Den motsvarighet och konformitet mellan subjektiv föreställning
och objektiv realitet, som den framhållna adekvatheten förutsätter,
är ett ytterligare förhållande, hvarvid här ett ögonblick bör dröjas.
Det kan näppeligen nekas att på hvilken kunskapsteoretisk
ståndpunkt man än försätter sig, så framstå medvetandet och dess
resurser som ett helt för sig samt den transscendenta värkligheten
som något annat. Att nu den senare skall liksom godhetsfullt
rätta sig efter det kunskapssökande subjektets förnimmelser och
lagar är ett alltför naivt teleologiskt antagande. Kunskapsviljan
kunde nog önska, att en dylik ursprunglig konformitet bestode, ty
den skulle bilda ett gynsamt vilkor för den transscendenta
kunskapens möjlighet. Men det är logiskt förbjudet att utan vidare upphöja
en abstrakt möjlighet till digniteten af ett realitetsförhållande.
Utgöra medvetandet och det transscendenta motsatta värkligheter,
är det snarare antagligt, att de iche äro konforma eller efter
hvarandra liksom afpassade realiteter. Åtminstone lär erfarenheten
att de relationsled, som på samma gång äro motsatta och dock
gå ihop till samstämmig enhet, i regeln behöfva sin särskilda
behandling och preparation för att samstämmighetsförhållandet
dem emellan skall komma till stånd — skall ramen passa till
taflan får den göras passande. Och på motsvarande sätt måste
den mänskliga kunskapens föreställningsinnehåll göras
samstämmigt med den transscendenta värkligheten, om denna öfverhufvud
skall låta sig rekonstrueras i och genom vårt tänkande. Till
hvilken acceptabel grund skulle väl det arrangement kunna
återföras, genom hvilket på förhand åstadkommits en värklighetens
och de mänskliga kunskapsresursernas konformitet? Månne till
en kunskapsteoretiskt intresserad gud, ett slags öfvermänskligt,
konciliatoriskt förnuft? (Leibniz). Denna visst icke sällan1
åberopade hypotes är dock förenad med så stora svårigheter att den,
sedan man vederbörligen genomtänkt densamma, omöjligen låter sig
accepteras som ett tillfredsställande förklaringsförsök. Att
värkligheten genom "naturlig utveckling" åstadkommit en sådan
motsvarighet, hvarom här är fråga är ett mera hållbart antagande.
Objektiviteten skulle då på ett eller annat sätt liksom intvingat och in-
1 Se t. ex. E. L. i ischers Die Grundfragen der Erkenntnistheorie, S. 497 ff.
Volkelt, Erf. und Denk., 8. 503. Hartmann, Grundprobl. d. Erk.-Theor., S. 123, Krit.
Gründl., S. 99. Jfr oek Riehl, Zur Einführung, S. 167, samt F. Rydberg, Varia, I, s. 67 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
