Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XI. Inledning. Om tvifvel på kunskapens sanning. Skeptiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
den möjligen existerar; det måste styrkas, att den värkligen är till och
detta kan endast ske genom en eller annan verifierande
extraope-ration. Men att genom sträng verifikation höja den transscendenta
kunskapens ponerade giltighet till otvifvelaktighet är så mycket
omöjligare som den högsta verifikatoriska princip medvetandet
besitter, nämligen erfarenhetens intyg, icke är användbar inom det
transscendenta området. Intelligensen kan nämligen icke träda i
omedelbar relation till transscendensen, utan äfven i bästa fall endast på
omvägar nå fram till densamma. Men just detta förhållande af
bristande eller otillräcklig verifikation är tydligen, äfven det, ägnadt
att väcka tvifvel på den transscendenta kunskapens sanning. Denna
kommer i hvarje fall att innehålla en mängd problematiska element.
Ett mera populärt argument, som skepticismen brukat använda,
är tanken om de mänskligas meningarnas i allmänhet och framför
allt de metafysiska åsigternas växling.
Det kan med skäl framhållas, att inom filosofiens historia det
ena systemet aflöst det andra med ett slags rytmisk nödvändighet1
och att den dag, som är, utsigterna till en allmänt omfattad
filosofisk världsåsigts framträdande icke äro stora. Visserligen kunna
de positiva filosofiska systemen sägas hafva framträdt i vissa
relativt konstanta grundformer, t. ex. naturalism och idealism, men
mellan dessa är motsatsen så mycket skarpare, och huru utbredt
är icke det negativa uppfattningssätt, agnosticismen, som anser, att
ingen transscendent kunskap alls är möjlig. Detta metafysikens
prekära tillstånd är alldeles icke ett betydelselöst symptom på de
svårigheter, med hvilka den transscendenta kunskapen har att kämpa.
Det bevisar bland annat, att den mot denna kunskap svarande
värkligheten själf icke är af den afgörande normativa karaktär, som
skulle utgöra den säkraste grundvalen för kunskap om densamma.
Vår kunskap blir obestridligt objektiv endast i samma mån den
förmedlas genom eller framgår ur objektiviteten själf. Så kan det
antagas, att ett gifvet yttre ting värkligen är sådant, som det
iakttages faktiskt vara, emedan det är i själfva sin objektivitet, som
det omedelbart framträder för kunskapsmedvetandet. Men en
värklighet, som aldrig framträder i omedelbar objektivitet, kan ej
få en dylik afgörande normativ betydelse. Kunskapsförmågan
måste då återgå till sig själf och försöka att på annat sätt
utveckla transscendent kunskap. Men härvid göra sig så många
både specifikt individuella och allmänt kulturella inflytelser
gällande, att den utvecklade filosofiska världsåsigten nästan med
nödvändighet får sig påtryckt en stämpel af ensidighet och till—
1 Man läse i samband härmed Liebmanns inledningskapitel till hans Zur
Analysis der Wirklichkeit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
