Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XI. Inledning. Om tvifvel på kunskapens sanning. Skeptiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Likväl låter det sig icke antagas, att den empiriska
naturalismen gifvit oss den adekvata sanningen om den transscendenta
värkligheten. Den gör i själfva värket icke häller anspråk på att
meddela någon »äsewskunskap (jfr s. 220). Också laborerar den
med förutsättningar och antaganden, hvilkas stränga
sanningsgiltighet är ytterst tvifvelaktig.
Den empiriska naturalismen, sådan den framträder i våra dagar,
kan betraktas som ett resultat af en viss naturvetenskaplig
metod. Uppgiften är att förklara de gifna naturföreteelserna. Och genom
det afgjordt objektiva i själfva utgångspunkten måste de gjorda
förklaringsförsöken allt från begynnelsen få en motsvarande
objektiv karaktär. Det typiska objektiva grundfaktumet är det
rumsbestämda, rörliga tinget. Då naturvetenskapen icke kan betrakta
detta som ett rent subjektivt fenomen utan att upphäfva naturen
såsom empiriskt gifven värklighet, måste just tinget (kroppen) blifva
nämda vetenskaps sannskyldiga pièce de résistance. Tinget är ock
i regeln af en åskådlig bestämdhet och pregnans, som gör det till
ett mera distinkt uppfattligt kunskapsföremål än något annat
sådant. Härtill kommer, att naturvetenskapen faktiskt lyckats att
i omfattande utsträckning lösa sin uppgift med tillhjälp af denna
— d. v. s. det rumtidliga, rörliga föremålets — kategori. Säkerligen
har ock metafysikens föga lyckosamma försök att på sitt "
spekulativa" sätt åstadkomma en världsförklaring styrkt naturvetenskapen
i dess tro att den har den rätta metoden i sina händer. Alltnog:
det är företrädesvis intresset att förklara, resp. så noggrant som
möjligt beskrifva värkligheten och dess företeelser samt, å andra
sidan, den framgång naturvetenskapen kan berömma sig af efter
det konsekventa användandet af mekanismens och det mekaniska
skeendets begrepp som hufvudprincip — detta begrepp utgör syntesen
af rum, tid och rörelse —, som grundlagt den naturvetenskapliga
realismen och förskaffat den dess prestige1. Sådan denna teori är,
utgör den alltså öfvervägande en produkt af en viss metod. Den är
icke sprungen ur bemödandet att uppdaga och framlägga själfva den
adekvata sanningen om den transscendenta värkligheten. Att förklara
en sak är icke detsamma, som att angifva sakens metafysiska väsen,
och att konsekvent genomföra ett åskådningssätt — här det mekaniska
eller något närstående (det energetiska) — är ej häller detsamma som
att obunden af regulativa förutsättningar söka sanningen sans phrase.
Men under sådana omständigheter kan man icke antaga att den
empiriska naturalismen är en den definitiva sanningens teori. För en
med absolut objektivitet förnimmande intelligens skulle ock världen helt
1 Jfr ibid. s. 26 ff.
Vannérus, Kunskapslära.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
