- Project Runeberg -  Kunskapslära /
245

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XI. Inledning. Om tvifvel på kunskapens sanning. Skeptiska argument

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

245

Den försmår i själfva värket andra principer än subjektet själft,
"anden". Tillvaron simplificeras till en individuell ande och dennas
rent subjektiva innehåll, resp. värksamhetsyttringar. Det kan
därför med skäl påstås, att denna idealism söker att "aus der Tiefe
des Bewusstseins" konstruktivt utveckla, begripliggöra och på samma
gång till dess sanna grund återföra den gifna värkligheten. Yid
den extrema form af subjektiv idealism, som kallas solipsism,
anse vi oss emellertid ej behöfva dröja1. Den utgör i grunden
endast en fiktion, gjord för att framhäfva en abstrakt
tankemöjlighet. Den har inga värkliga anhängare, men vissa andra former af
idealism kunna drifvas öfver i solipsism.

Idealismen har alltid laborerat med en på ett eller annat sätt
betingad och| anordnad mångfald af andliga väsen — Leibniz,
Fichte, Bosteöm m. fl. idealister skilja sig föga från hvarandra i
denna punkt. Men äfven en dylik pluralistisk idealism kan med
skäl kallas subjektiv om den förkastar eller icke använder den
reella växelbestämdhetens (kausalitetens och växelvärkans) kategorier
vid uppfattningen af förhållandet mellan de ponerade andliga
väsendena. Det utmärkande för den subjektiva idealismen blir alltså att den
försmår att tänka sig de andliga väsendena i reell växelvärkan,
hvadan det ena väsendet icke utgör den effektiva grunden till det andras
aktuella innehåll. Hvarje väsen antages i stället ur sig själft utveckla
det innehåll, som bildar dess växlande accidensvärld; hos människan
utgöres dennaj af den faktiskt gifna yttre fenomenvärlden.
Universallösningen på tillvarons gåtor blir då att medvetandet med
nödvändighet öfvergår från föreställning till föreställning, resp. från
föreställningskomplex till föreställningskomplex, i och med hvilken "
evolution" den oändliga serien af yttre och inre tilldragelser utvecklas.
Åtminstone Leibniz och Boström kunna anföras som målsmän för
denna subjektiva idealism, men i själfva värket äfven Fichte,
hvilken just brukar framhållas som hufvudrepresentant för riktningen.
Beträffande honom har man dock att iakttaga att man för att
kunna beteckna hans idealism som subjektiv måste försätta sig på
det af honom ponerade s. k. absoluta jagets ståndpunkt2. I sin
produktiva själfvärksamhet blir detta jag ett typiskt uttryck för
den subjektiva idealismens grundtanke: medvetandets, jagets, andens,
eller hur man vill uttrycka sig, själftillräcklighet som metafysisk
princip.

Kan man nu anse att denna idealism utgör en sann teori om
värkligheten ?

1 Utförlig kritik i v. Hartmanns Das Grundproblem d. Erkenntnistheorie, S. 57
ff, 83 ff.

a Se Kap. XV.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free