- Project Runeberg -  Kunskapslära /
248

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XI. Inledning. Om tvifvel på kunskapens sanning. Skeptiska argument

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

248

Den subjektiva idealismens sätt att tänka sig förhållandet
mellan de ponerade andliga väsendena är ock sådant, att skepticism
måste blifva följden. I och med att idealismen — t. ex. den
LEiBNiz’ska och BosTRÖM’ska — alldeles försmår kausalitetens och
växelvärkans kategorier, förtunnar den hela världförloppet till en
blott föreställningsprocess. Denna omständighet är dock egnad att
råka i skarpaste konflikt särskildt med den oundertryckligt starka
realitetskänsla, som besjälar oss i vår samvaro och växelvärkan
med den yttre organiska och oorganiska världen. Att t. ex. ett
samtal tvänne människor emellan i grunden skulle reducera sig till,
att A endast har föreställningen att lian samtalar med B och vice
versa, och icke till ett värkligt realsammanhang af den art, att A
är realgrund (orsak) till, att B nu hör det och det samt B
kontra-grund till, att A nu uppfattar vissa andra ord — detta subjektivt
idealistiska uppfattningssätt är så antastbart, att man alldeles
förlorar den teoretiska tryggheten inför detsamma, och praktiskt är det
ju absolut oanvändbart.

Att definitivt vederlägga det är dock icke så lätt. Men
indirekt kan dess förmenta giltighet rubbas genom uppvisandet, att
den subjektiva idealismen icke har någon tvingande anledning att
öfvergifva den mest naturliga och närliggande förklaringen:
antagandet af ett transscendent kausalitetsförhållande väsendena
emellan. Hos Leibniz är hans förnekande af en mellan monaderna
bestående kausal växelvärkan en konsekvens af hans ensidiga
substansbegrepp. Substansen (monaden) skall enligt honom vara så
själfständig, att den utesluter allt orsaksberoende af öfriga ändliga
substanser. Men det är ingenting, som påkallar att substansens
begrepp afgränsas på detta absolutistiska sätt, hvilket Leibniz själf
nödgas vidgå i och med att han låter de ändliga substanserna bero
af, ja skapas af den oändliga monaden. Substans innebär intet
annat än begreppet om en till grund för den gifna betingade
värkligheten liggande transscendent realitet, men att denna inom sin
sfär skall utesluta hvarje relativ bestämdhet, t. ex.
växelbestämdhet, är alldeles icke afgjordt. På motsvarande sätt förkastar
Boström all kausalitet mellan väsendena ("idéerna"), därför att det
skall vara en orimlighet att dessa, såsom andliga, äro "utom"
hvarandra och emedan ett tidsbestämdt skeende öfverhufvud ej får
antagas existera så att säga intersubstantielt inom det absolutas
system. Det grundväsentliga hos de boströmska idéerna är väl dock
icke att de äro andliga, utan att de äro substanser, och dylika behöfva
visst icke vara af kroppslig natur och konstituera en rumligt
anordnad värld för att kunna tänkas kausalt växelvärka. Emellertid,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free