Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XI. Inledning. Om tvifvel på kunskapens sanning. Skeptiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
äfven den subjektiva idealismen måste angifva någon grund till det
sken af världsprocess och kausal korrespondens mellan monaderna,
resp. andarna, som erfarenheten företer. Denna grund återföres
af såväl Leibniz som Boström till ett mystiskt öfvernaturligt
faktum. Leibniz tager sin tillflykt till den underbara föranstaltning,
som kallas harmonia prestabilita, Boström till det förhållandet, att
hvarje väsen äger sin eviga systematiska ställning, sitt eviga "mått",
i totaliteten af väsen — just därför utvecklar den individuella anden
med nödvändighet sina föreställningar så som den gör, i och med
hvilka föreställningsevolution den äfven får uppfattningen af en
yttre världsprocess. Leibniz laborerar med skapelsebegreppet eller
något analogt med detta samt begreppet om en ideell afpassning
de skapade monaderna emellan med hänsyn till utvecklingen af
deras "perceptioner"; Boström med begreppet om en det eviga
måttets makt att framkalla föreställningen om de förändringar i
vår fenomenvärld, hvilka så karaktäristiskt utmärka denna; båda
laborera med oantagliga om än snillrika konstruktioner. Skapelse är
erkändt all obegriplighets högsta potens. Och hvilket begripligt
eller enligt den tillräckliga grundens lag fattbart sammanhang
består, om vi tänka på det boströmska idésystemet, mellan en viss
position i detta system och den oändligt invecklade simultana
och successiva föreställningstotalitet, hvaraf t. ex. den människoande,
hvilken kan tänkas intaga denna position, är bärare? Och ställer
man sig på det FicHTE’ska (absoluta) jagets ståndpunkt, så te sig
dess själfvärksamhetsakter insvepta i det dunkel, som öfverhöljer all
strängt monistisk panteisin, så att skeptikern får här ett vidsträckt
fält för sin kritik, om han vill ingående befatta sig med saken.
Mera acceptabel synes den objektiva idealismen, hvarmed vi här
förstå den idealism, hvilken låter väsendena bestämmas och bero af de
objektiva förhållanden, som konstitueras af deras inbördes
växelbestämdhet. Flere former äro äfven här att urskilja; den typiska torde
dock vara den, där värkligheten antages bestå af en totalitet af
växelvärkande andliga väsen, och där världsprocessen poneras
utgöra en funktion af just denna växelvärkan Men det gäller om
denna liksom om all idealism, att den förutsatta och föregifna
väsenskunskapen om anden endast är imaginär. Vi kunna nämligen
ej antaga, att den inre erfarenheten ger oss något värkligt vetande
om andens själfva grundväsen, och den ringa kunskap utöfver denna
erfarenhet, som tänkandet möjliggör, blir i själfva värket af rent
formell natur: så antagandet, att jaget utgör ett reelt enhetligt
1 Wundts metafysiska voluntarism kan anföras som exempel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
