Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XII. Om kunskapens allmänna objektivitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
eller påståendena till någon utslagsgifvande princip eller
bestämmande norm. Det som här närmast måste sökas är alltså ett
intellektuelt forum och en domsmakt, som efter vederbörlig pröfning
dekreterar, att den eller den uppfattningen är den normenliga och
för såvidt i besittning af all den kunskapliga giltighet, som
öfverhufvud är möjlig.
Äfven andra intellektuella fenomen än skepticismen påkalla en
dylik normativ afgörelse. Så sanningen själf, ty ingen förnimmelse
och således ej häller den eventuelt sanna föreställningen är i och
för sig vare sig sann eller falsk. Spinozas berömda sats: "sane
sicut lux se ipsam et tenebras manifestat, sicut veritas norma sui
et falsi est" är icke hållbar, löpande ut som den gör i en
tankemystik, som själf behöfver att uppklaras. Hvarje särskild
föreställning är närmast ett blott psykiskt faktum, en rätt och slätt
medvetenhetsfunktion, hvars innehåll i regeln visserligen är refereradt
till ett eller annat föremål eller förhållande. Men egentlig
kunskapsbetydelse och sanningsgiltighet kan förnimmelsen erhålla först
genom och uppfattas som uttryck för någon realitet
(objektivitet) och utgöra ett objektivt giltigt sådant. Det är här det
egendomliga dubbelmedvetande inspelar, som utmärker allt kunskapligt
förnimmande och påpekats redan i det föregående1. Hela denna
intellektuella procedur är dock i och för sig visst icke träffsäker.
Det kan ju visserligen omedelbart träffas x-ätt — särskildt inom
det rent faktiskas område —, men spörjer man efter det objektiva
förnimmandets yttersta legitimitetsgrunder, så visar det sig
snart, att man måste operera med argument, hvilka ligga utom det
omedelbara förnimmandet; här fordras ock det den
kunskapliga värksamhetens komplement, som utgöres af ett bestämdt
cri-teriuni veri.
I och med dessa förhållanden blir vädjandet till grunder
oundgängligt. Till och med den rent omedelbara uppfattningen besitter i
och för sig ingen afgörande kunskaps- eller sanningsgiltighet. Först
pröfvandet af faktum, så ytterst betydelsefullt för saken detta sista
än är, kan medföra afgjordhet och eventuelt förläna ett omdöme
kun-skaplig giltighet och sanning. Men allt dylikt pröfvande blir en
funktion af tänkandet, och allt tänkande ("eftertänkande") är ett
lagbundet sådant. Tankelagarna i sin ordning, fattade såsom de
regulativ, med hvilkas tillhjälp föreställningarnas kunskapliga giltighet
ytterst afgöres, äro naturligtvis samma normer, på hvilka äfven
skepticismen, försåvidt den skall kunna öfvervinnas, hänvisar.
1 s. 185.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
