Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XII. Om kunskapens allmänna objektivitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Vidare är att erinra om, att den faktiskt gifna
erfarenhetsvärlden leder utöfver sig själf. Det i sträng bemärkelse
faktiska är ett blott fragment af ett mera omfattande helt. Detta
supplerande utgöres i sin ordning dels af en i en möjlig erfarenhet
framträdande realitet (s. 181), dels en transscendent värklighet. En icke ringa
del af individens tankar hänför sig till en dylik möjlig erfarenhet, där
det, som i ett visst ögonblick endast är anteciperad värklighet,
even-tuelt blir erfarbar realitet och då inträder inom erfarenhetens sfär.
Och till det alltigenom transscendenta området hör hela den
värklighet, hvilken måste anses ligga till grund för den vare sig
aktuella eller möjliga erfarenhetsvärlden. När nu det faktiskt gifnas
sfär öfverskrides, måste organet för denna transscendens blifva
det i viss mening själfvärksamma tänkandet. Detta kan härvid
bilda föreställningar antingen i principiell öfverensstämmelse och
likhet med erfarenheten eller ock konstruera endast med anledning
af det i erfarenheten gifna. Om man t. ex. antager, att det ett
följande år i Juli är sommar i Sverige, så är detta antagande en
an-tecipation (ett empiriskt induktionsslut) af förra slaget; om man
däremot ponerar, att vissa substantiella element ligga till grund för
och uppbära naturföreteelserna, konstruerar man det transscendenta
med anledning (och låt vara äfven ledning) af något omedelbart
gifvet; och denna konstruktion hänför sig just till den ponerade
transscendenta värkligheten. Men i hvilket fall som hälst blir det
ytterst tänkandet, som kommer att afgöra, att nu den
bestämningen, nu den skall upptagas som egenskap hos det ifrågavarande
föremålet eller förhållandet. Tänkandet är härvid bundet af sina
lagar, och hade det icke dessa skulle endast godtycket kunna
värk-ställa de olika determinationerna. Alltså fordras äfven ur
förevarande synpunkt, och i synnerhet för den öfver den omedelbara
erfarenheten höjda värklighetens konstruktion och närmare
kunskapliga bestämdhet, vissa tankenormer.
Så mycket om tänkandets och tankelagarnas egenskap att
utgöra norm för kunskap och sanning eller, med ett ord, deras
normalitet. Flere förhållanden hänvisa på denna; dock har ännu
icke påståits, att den värkligen äfven möjliggör kunskap, allra minst
sann sådan, utan endast att tänkandet måste accepteras som det
enda oss disponibla kunskaps- och sanningsorganet, om öfverhufvud
sann kunskap skall vara oss möjlig.
Att just tankelagarna måste utväljas som normer beror
emellertid äfven på, att endast de äro af den logicitet och på samma gång
konstans, som erfordras för att en lag skall kunna accepteras som
norm. De kunna betraktas som ett system af ovilkorligt bjudande
Vannérus, Ktmskapalara.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
