- Project Runeberg -  Kunskapslära /
261

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XII. Om kunskapens allmänna objektivitet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

261

den af giltighet hos den mänskliga kunskapen i dess helhet helt
och hållet beroende af dess distans, om man så får uttrycka sig, i
förhållande till den omedelbara erfarenheten. En föregifven
kunskap om föremål utan hvarje stöd i och sammanhang med
erfarenheten blir därför intet annat än en fiktion. I samband härmed
inses ock, att vår kunskap egentligen är en kombinerad funktion
af de båda grundfaktorerna: tänkandet och den omedelbara
objektiviteten. Det förras kunskapskritiska positiva uppgift kan sägas bestå
i att sanktionera uppfattningarna, den omedelbara erfarenheten
däremot verifierar dem — hvarom mera längre fram. —

Vi hafva i det föregående jämfört tankelagarna med de etiska
normerna. Inom det etiska området kan det emellertid aldrig blifva
fråga om, huru normen kan äga giltighet. Den etiska maximen är
giltig i och med att den är, och den är just för att äga giltighet.
Ej häller den omedelbart gifna värklighetens normativa giltighet
kan sättas i fråga, ty normen är här icke skild från eller motsatt
den realitet, till hvilken den hänför sig; normen är realiteten själf,
sedd ur en viss synpunkt. Men inom det den omedelbart gifna
värkligheten öfverskridande (transscendenta) tankeområdet blir
normalitet en sak, normens kunskaps- och sanningsgiltighet ett
annat. Det finnes enligt det föregående åtskilliga omständigheter,
hvilka hänvisa på och fordra tankelagarna såsom normer. Utan dem
skulle medvetandet i själfva värket icke äga något yttersta medel
att skilja mellan teoretiskt giltiga och ogiltiga, resp. sanna och
falska påståenden. Men tankelagarna upptagna såsom dylika normer
blifva ur kunskapskritisk synpunkt närmast ingenting annat än
försöksnormer. Huru vet man emellertid, att tankelagarna
värk-ligen äro objektivt giltiga och —framförallt — huru vet man, att de
äro till sanning förhjälpande normer? Det synes bestå en vidöppen
divergens mellan tänkandet och dess lagar å ena sidan samt den
transscendenta objektiviteten å andra. Huru kan det, som gäller
där, gälla äfven här, då medvetandet och dess tankevärksamhet
synas vara ett, den nämda objektiva värkligheten däremot något
annat? Att medvetandet (subjektet) och värkligheten (objektet)
sammanhänga såsom relationsled i ett korrelativitetsförhållande är
visserligen obestridligt, men denna omständighet synes icke
utgöra någon garanti, som borgar för att tänkandets lagar uttrycka
realitetens former och att realiteten "stämmer" med och
motsvarar de uppstälda tankefordringarna. Tvärtom synes mycket
tala för, att subjektet har sin fullständiga och säregna bestämdhet,
liksom objektet sin, och att öfverensstämmelsen, resp. de logiska
normernas sanningsgiltighet endast är en abstrakt möjlighet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:12:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free