Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XII. Om kunskapens allmänna objektivitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
tvingande anledning att efterspåra ett strängt kausalsammanhang,
om de icke redan dessförinnan förutsatt kausalitetens giltighet, och dels
är denna kategori visst icke årsbarn med, utan vida äldre än de
speciella kausalitetslagar, som på erfarenhetens väg uppdagats. De
empiriska observationerna kunna för öfrigt icke lära oss något om
ett universelt och absolut grund- och följdsammanhang, utan endast
om approximationer. Men under sådana förhållanden synes det
uppenbart, att tankelagarnas förutsatta objektiva giltighet icke kan
direkt-objektivt ådagaläggas. Och af någon omedelbar själfevidens
äro de ej häller i annan mening än att de besitta en viss
subjektiv oupphäfbarhet och nödvändighet1.
Likväl kan medvetandet ytterst icke undgå att antaga och
förutsätta att tankelagarna äga objektiv giltighet och operera med dem
som om de vore af konstaterad sanningsgiltighet. Detta antagande
är emellertid icke det dogmatiska, som ofvan berördes och aldrig drager
deras giltighet och sanning i tvifvel, utan det kritiska, som på
samma gång det visserligen är inmängdt med skeptiska element
dock icke förnekar tankelagarnas giltighet, utan fastmer anser deras
objektivitet möjlig och, som sagdt, handlar som om de vore
adekvata sanningsprinciper. Till detta handlingssätt drifves emellertid
denna, om man så vill, skeptiska kriticism äfven af andra motiv än rent
teoretiska, nämligen af den kunskapswZ/a, som å ena sidan sträfvar
att förvärkliga sanningsidén ut från den mänskliga
kunskapsförmågans ståndpunkt och, å andra, kommit till insigt om att för
detta ändamål vissa yttersta lagar och normer äro oundgängliga
förutsättningar och därför accepterar de enda, som stå till buds.
Alltså: den kriticism, hvarom här är fråga, antager tankelagarnas
objektiva giltighet närmast icke därför, att den är orubbligt
öfvertygad om, att de äro af sträng och genomgående sanningsgiltighet,
1 Volkelts försök (Erf. und Denk., S. 38) att legitimera de yttersta
kunskapsprincipernas objektiva giltighet genom att vädja till deras "unmittelbaren
Selbstbezeugung "synes oss därför icke lyckadt. Det skall enligt honom existera vissa
"allgemeinster Arten subjektiver Gewissheit, die sich unmittelbar als objektiv bezeugen und
bewähren". Denna visshet återföres till sist till ett enda visshetsförhållande: det
logiska (ibid. 41). Volkelt tillstår vid den närmare utredningen af detta förhållande,
att "alles objektive Erkennen in Bezug auf den Grund der von ihm beanspruchten
Gewissheit einen gewissen mystischen Charakter hat" (137, 184). — Villigare äro
vi att instämma i Volkelts ord ibid. s. 181: "es steht uns fest, dass ich das Denken
als transsubjektives Erkenntnisprinzip nicht beweisen kann. Ich werde der
objektiven Bedeutung des Denkens nur dadurch inne, dass ich mich zum Denken energisch
entschliesse und es nun intensiv zur Ausübung bringe". — Volkelts tredje
hithörande grundtanke utgöres af hans uppfattning af tänkandet "als Forderung". "Das
Denken fordert für seine Bestimmungen dass sie gelten" (ibid. 187). — Jfr Schuppes
s. 49 anf. afh., s. 385.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
