- Project Runeberg -  Kunskapslära /
267

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XII. Om kunskapens allmänna objektivitet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

267

Därvid blir just den omständigheten, att tankelagarna, som
framhållet, vinna en viss bekräftelse i erfarenheten af den
ytterligare betydelsen, att den till en viss grad (indirekt) styrker deras
giltighet äfven inom det transscendentas sfär. Ty aldrig kunna vi
antaga, att den gifna värkligheten och den transscendenta icke stå
i förhållande till hvarandra. Den förra måste fastmer anses utgöra
en lagbunden funktion af den senare, och huru omotsvarig a leden
i denna relation i öfrigt än må vara, så kunna vi dock ej antaga,
att den betingande realiteten (det transscendenta) skulle insätta
med sig själf alldeles osamstämmiga bildningar inom det
betingades (den gifna värklighetens) sfär. Det vore den fullständiga
irrationaliteten. Hafva tankelagarna en viss tillnärmelsevis exakt
motsvarighet inom erfarenhetens värld, blir det därför ett icke
alltför djärft antagande, att de gälla äfven inom den transfaktiska
värkligheten, ja att de där hafva en potenserad giltighet,
alldenstund de luckor, erfarenhetsverifikationen företer, där kunna vara
utfylda. Så ter sig kausaliteten inom erfarenhetens värld strängt
taget aldrig som något annat än en rätt och slätt ordningsföljd i tiden.
Men att allt hvad skeende heter därtill involverar ett
beroendeförhållande af den art den tillräckliga grundens lag fordrar kan
ingen blott erfarenhet intyga. Och det egentliga
kausalsamman-hanget kan ej häller tänkas tillhöra den omedelbara
erfarenhetsvärlden, utan just det transscendenta område, där vare sig det
materiella substrat, som naturvetenskapen antager, eller någon
annan kausalt bestämd värklighet har sin spekulativa ort.

Kärnpunkten i förevarande kunskapsteoretiska problem återför
sig således icke så mycket till tänkandets faktiska tillvägagångssätt
vid utvecklingen af kunskap, som icke mera till den rått, med
hvilken tänkandet, då det går till väga så, som det faktiskt gör,
antager de meromnämda normernas giltighet. Och denna rätt torde
icke kunna legitimeras på bättre sätt, än som skett i det
föregående. Yi sammanfatta tankegången så: 1) utan tankelagarnas (för
öfrigt af flere motiv föranledda) upphöjelse till kunskapsnormer
hotar sanningsidén att redan från begynnelsen bli orealiserbar; 2)
intet afgörande hinder står emot denna upphöjelse; 3) tankelagarna
sakna icke hvarje erfarenhetsverifikation, en omständighet, soih
äfven är af transscendent betydelse; 4) deras objektiva
användbarhet och giltighet styrkas dessutom af det förhållandet, att de
äro i anslutning till objektiviteten själf utbildade principer. Eller
kortare: tankelagarna äga närmast en presumerad objektiv
giltighet, men denna stödjes af deras faktiska konformitet med den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:12:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free