Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XII. Om kunskapens allmänna objektivitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
principer i den meningen, att tänkandet medels dem förlänar
kunskapen all den giltighetens sanktion, som öfverhufvud är möjlig.
Därvid står tänkandet under trycket af sin egen
nödvändighetsbestämdhet. Den logiska nödvändigheten blir alltså den objektiva
kunskapens yttersta subjektiva sanktionsprincip. Där något måste
fattas på ett visst sätt har tänkandet intet annat att göra, än att
sanktionera det motsvarande förnimmandet. A andra sidan är
tanke-nödvändigheten icke mäktig nog att garantera absolut objektiv
giltighet. Skepticismen kan alltid komma med vissa invändningar,
t. ex. att det tankenödvändiga i grunden är ett subjektivt
fenomen, under det värklighetens egen bestämdhet är något annat.
Likväl är detta argument, om ock ej alldeles betydelselöst, så dock
ofruktbart. Det tillförsäkrar visserligen skepticismen en viss
existensrätt i kunskapsläran, men då intelligensen icke har någon högre
sanktionsprincip än tankenödvändigheten, och en norm är ett
oeftergifligt vilkor för att det mänskliga förnimmandet skall kunna vinna
någon afgjordhet, så tvingas tänkandet och kunskapsläran med detta
att nolens volens acceptera denna nödvändighet såsom en yttersta
stadfästelseprincip.
Om tänkandet såsom en dylik sanktionsmakt: Volkelt, Erf. u. Denk.,
S. 169, 267: »Nirgends tritt die Erfahrung als eine letzte Autorität, als
ein endgültiger Masstab auf. Vielmehr stammt der hohe Grad von
Gewissheit, den dieser Erkenntnisvorgang zu gewähren vermag, aus der
eigen-tliümlichen Art eines komplizierten Zusammenwirkens von Denken und
Erfahrungsgrundlage». Wundt, Logik, I, S. 443: »det sista och
afgörande visshetskriteriet är . . . ett logiskt».
Några ord om den logiska nödvändigheten äro i samband
härmed på sin plats. Den är i och för sig ett tänkandets faktum —
detta egendomliga rationella något, som tvingar förståndet att
förnimma på ett bestämdt sätt och icke på något annat eller, med ett
ord, entydigt. Att denna nödvändighet närmast är ett rent
subjektivt faktum och känslan af densamma ett slags tänkandets
bi-fenomen, som icke har någon omedelbar objektiv motsvarighet, är
väl obestridligt. Hvad som här är af intresse att efterspörja är
emellertid hvad som betingar nödvändighetsfenomenets egen
uppkomst. Detta framgår visserligen ur tänkandet själft, men det
är näppeligen ett detsamma så omedelbart åtföljande resultat,
att man endast behöfver att tänka för att det skall framträda.
Liksom den fullgångna uppfattningen af värkligheten flyter ur
två hufvudkällor, den omedelbara erfarenheten samt tänkandets
supplerande värksamhet, så betingas äfven den logiska
nödvändigheten af två faktorer: en positiv, d. v. s. det positiva inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
