Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XIII. Om criterium veri. Vissheten. Olika former af försanthållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
En särskildt beaktansvärd instans för ett påståendes giltighet
är att det befinner sig i samstämmighet med redan förut
kunskap-ligt säkerstälda förhållanden1. Det negativa motstycket härtill är
naturligtvis att ett påstående icke är samstämmigt med förut såsom
otvifvelaktigt vissa kända förhållanden2.
Som ett slags instans må ock det moment i kriteriet
betraktas, som kommer till uttryck i allmängiltigheten ("concensus
omni-um"). Bristen på allmängiltighet, resp. tillvaron af en allmängiltig
uppfattning är i ock för sig visserligen icke bestämmande för saken.
Sanningen afgöres ju icke genom majoritet. Att de många icke
anse att en sats är giltig hindrar lika litet att den kan så
vara, som de mångas försanthållande af en åsigt i och för sig
garanterar dess sanning. Likväl är bristen på, resp. tillvaron af
samstämmighet i uppfattningen ett betydelsefullt förhållande, ty den
förra drifver till förnyad undersökning samt allt omsorgsfullare
pröfning, och den senare måste anses tillhöra sanningens väsen, så
att denna når sin fulländning och seger först genom att framstå
som allmängiltig. Den fulländade och adekvata sanningen kan icke
tänkas vara mer än en. Allmängiltigheten må därför hafva sin
närmaste, d. v. s. sin subjektiva och så att säga
transscendental-psykologiska betingelse i de mänskliga kunskapsförmågornas
principiella likhet — "die principielle menschliche Gleichheit" betecknas
ock af Avenakius som "die empiriokritische Grundannahme"3 —,
men ur objektiv synpunkt blir allmängiltigheten en funktion af
själfva den adekvata kunskapens egen entydighet. Nu är det
vidare ett faktum, att vi icke kunna förvärfva den högsta graden af
giltighet åt vår kunskap annorlunda än med vårt tänkandes tillhjälp;
detta är för såvidt giltighetsorganet liksom det är kunskapsorganet
öfverhufvud. Allt tänkande är emellertid ett i någon mån
nödvändigt tänkande; därför kan allmängiltigheten äfven betraktas som
en funktion af tankenödvändigheten4. I den så återuppträdande5
logiska nödvändigheten röjer sig dock icke något nytt kriterielt
moment utöfver den redan förut framhållna logiska korrektheten,
utan just denna är det, som är förbunden med den nödvändighet,
hvilken liksom slår ut i objektiv kunskap på samma gång den
yttrar sig extensivt i allmängiltighetens följdfunktion.
1 Wundt, Logik, I, S. 456.
2 Ibid., II: I, S. 356.
3 Der menschl. Weltbegr., S. 9.
1 Wundt uttrycker samma påstående så: "Die subjective Allgemeingültigkeit des
Denkens ist eine Folge seiner Evidenz" (Logik, I, S. 87).
5 Jfr s. 270.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
