Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
själft. En glödande julisol utöfvar afgjordt mera inflytande på jaget,
än detta på solen. Skall man då söka sammanhanget mellan de
korrekta leden objektet och subjektet i, såsom sig bör, den oberoende
eller bestämmande variabelns riktning, så har man alltså att fortgå till
objektet, det yttre tinget. Att vissa bestämningar hos detta sedan
visa sig vara af subjektiv natur bevisar icke, att det är af alltigenom
subjektivt ursprung. Man har ingen tvingande anledning att så
fullständigt indraga tinget i subjektet, att dess faktiska superioritet
med hänsyn till själfständighet rent af går förlorad. Det riktiga
måste fastmer vara att låta de yttre föremålen hänvisa utöfver
sig i tvänne hufvudriktningar: genom sin faktiska subjektivitet på
medvetandet samt genom sin själfständighet och effektivitet i
förhållande till detta på en transsubjektiv värklighet. Den gifna yttre
världen blir för såvidt en kombinerad funktion af subjektets och ett
transsubjektivt korrelats samexistens.
d.) Men ännu åtskilliga invändningar mot den rena
subjektivismen kunna göras.
Så kan den näppeligen förklara den öfverensstämmelse, som
utmärker de olika jagens uppfattning af den yttre värkligheten,
dess föremål och företeelser1. Antydda öfverensstämmelse innebär
ju visserligen icke någon absolut samstämmighet, men i det stora
hela torde dock de många individerna äga en lika uppfattning af den
yttre världen. Om t. ex. tre hundra personer se och beskåda ett
cirkusnummer, hvarför äga de då under representationens gång en
successivt lika varseblifningsuppfattning? Naturligtvis därför att
de samtliga äro understälda ett och samma objektiva tvång! Men
detta enkla och tillfredställande svar kan den rena subjektivismen
icke afgifva; den blir i själfva värket svaret skyldig.
Den vidunderligaste konsekvensen af nämda subjektivism är
kanske dock att den leder till solipsism. Behöfver jagets
föreställningsinnehåll icke anses medbetingadt af en transsubjektiv
faktor, finnes ingen anledning att öfverskrida det egna jagets sfär.
Detta och dess innehåll blifva då den enda vetbara realiteten;
huruvida det koexisterar ined andra jag blir en öppen fråga. Nu blir
dock solipsismen teoretiskt ohållbar i samma mån det individuella
föreställningsinnehållet icke kan få sin tillfredställande härledning
ur det egna jaget, och praktiskt är den ju en alldeles ogenomförbar
doktrin, ja, så omöjlig att äfven om den i teorien vore sann, så
måste man i praktiken substituera den med att anti-solipsistiskt
uppfattningssätt. (Jämför Fichtes deduktion af rättsbegreppet!)
1 Till denna punkt anknyter Volkelt sin kritik af subjektivismen; se Erf. und
Denk., s. 150 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
