- Project Runeberg -  Kunskapslära /
315

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

315

inifrån och deras energi yttrar sig som ett det inneburna
föreställningsinnehållets evolution med ty åtföljande uppfattning (perception,
resp. apperception) af bestämda fenomenvärldar med deras skiftande
företeelser. Hvarje monad äger alltså sin särskilda företeelsevärld,
och monader finnas af otaligt många lägre och högre grader.

För att i någon mån förstå den egendomliga
immanens-tanke, som utgör ett af det leibniz’ska systemets särmärken, synes
man i främsta rummet böra taga hänsyn till tvänne omständigheter,
dels Leibniz’ historiska ställning i egenskap af ett slags
skiljedomare mellan Descartes och Locke, dels hans uppfattning af en bland
de spekulativa hufvudkategorierna, nämligen substansbegreppet1.
Det kan icke vara vår uppgift att detaljeradt redogöra för dessa
omständigheters innebörd. Vi vilja endast erinra om att
Descartes antog, att den mänskliga själen ägde vissa s. k. "medfödda
idéer", under det Locke resolut nekade tillvaron af dylika och
i stället uppfattade kunskapsförmågan öfvervägande som en "tabula
rasa", hvilken erhöll sitt innehåll genom sin relation till den
objektiva värkligheten, hvarvid särskildt det "yttre sinnet"
utgjorde det förmedlande organet. Leibniz kriticerade både
Descartes och Locke, men gaf den förre så tillvida rätt att han själf
häfdade att kunskapsförmågan har ett ursprungligt innehåll, dock
icke under formen af ett litet antal allmänna begrepp eller
fundamentala "idéer", t. ex. gudsidén, såsom Descartes gjorde gällande,
utan i bemärkelsen af en obestämbart rik totalitet af i olika
grader utvecklingsbara potentiella "perceptioner" — "des
con-naissances virtuelles". Det yttersta motivet till att Leibniz
sålunda till viss grad lät sig påvärkas af den descartes’ska tanken
om en kunskapsförmågans ursprungliga innehållsbestämdhet är icke
lätt åtkomligt, men visst är att, som antydt, hans uppfattning
af substansbegreppet inspelade som en medbestämmande faktor.
Detta begrepps rätta determination var ett annat af den dåtida
filosofiens brännande problem — Descartes, Spinoza, Locke,
Leibniz, alla voro de upptagna af försök i denna riktning. Själfstän-

1 Zeller, ibid. (3:e Samml.), S. 234, påpekar ännu en omständighet: "Weil
Leibniz sich keine äussere Einwirkung anders als mechanisch zu denken wusste und jede
mechanische Einwirkung sich auf räumliche Bewegungen zurückführt, deren
immaterielle Wesen als solche nicht fähig sind, behauptete er, die Monaden wirken überhaupt
nicht direkt auf einander". Falckenberg (Geschichte d. neueren Philosophie, S. 229)
angifver denna Leibniz’ tankegång på följande sätt: "Mit der Unräumlichkeit oder
Punk-tualität ist die Unmöglichkeit jedes Einflusses von aussen gesetzt; die Monade
entwickelt ihre Zustände aus ihrem eigenen Innern, bedarf keines Anderen, ist sich selbst
genug und verdient dieserhalb den aristotelischen Namen der Entelechie".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free