- Project Runeberg -  Kunskapslära /
316

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

316

dighet kan anses vara den bestämning, hvilken man enade sig om
såsom substansens första attribut. Men Leibniz (liksom Spinoza)
stegrade denna själfständighet till absolut själfständighet, resp.
själf-värksamhet. Och därmed banades äfven vägen för hans egendomliga
immanensteori. Ty skall det andliga enkelväsendet eller monaden
på samma gång vara en alltigenom själfständig enhet och ett
innehålls-bestämdt eller, tydligare, innehållsfyldt subjekt, så kan det icke
gärna blifva annat än en ursprungligt konkret och realiter
relationslös, resp. inom sig sluten princip. Så kom då den specifikt
leibniz’ska monaden — den lefvande spegeln med de oändligt många
inre bilderna — till stånd såsom ett resultat af historiska
förutsättningar och spekulativ uppfinningsrikhet. Det blef en säregen form
af immanensteori, hvilken visserligen är af stort historiskt intresse,
men omöjligen kan accepteras som en hållbar hypotes.

Ty dels leder äfven den, om den för öfrigt vill gå strängt
konsekvent till väga, till solipsism. Får man icke antaga en transsubjektiv
grund till jagets innehåll, det senares aktualitet och variabilitet, utan
kan allt detta utgöra ett ursprungligt immanent datum — ett slags
evigt attribut hos jaget —, så blir solipsismen oundviklig. Ar det
jaget själft, som ger aktualitet åt sitt innehåll, så förlänas ju expressis
verbis aktualitet åt detta icke af en objektiv värklighet, något som
ytterst blir liktydligt med att en transsubjektiv realitet är
öfverflödig. Men den solipsistiska monaden är ur flere synpunkter ett
oting. Bland annat drager den med sig en gränslös regress, där
ingen yttersta grund till den evolution, som monadens
föreställningsinnehåll är underkastad, står att finna. Innehållet kan själft icke
utgöra denna grund, ty det är icke oberoende af monaden, och
ej häller denna senare kan i och för sig utveckla sitt innehåll.
Ty om man öfverhufvud vädjar till monaden i och för sig, det vill
här säga till monaden frigjord från sitt innehåll, så kommer man till
ett abstrakt subjekt, hvilket dock upphäfver hela den monadologiska
grundförutsättningen ■— hvilken består i antagandet af ett
konkret enkelväsen —, och hvars ofruktbarhet som förklaringsprincip
uppvisats under det föregående. Men härtill kommer att Leibniz
omotiveradt tillspetsat substansbegreppet till ett absolut sådant.
Låt vara att själfständighet är en grundbestämning hos den
substantiella värkligheten och att denna i sin helhet ytterst måste
poneras som en obetingad realitet; själfständigheten behöfver dock
icke vara så genomgående att den utesluter all relativitet. Det
själfständiga kan mycket väl vara själfständigt i ett hänseende,
men relativt i ett annat. Om då själfständighet och beroende
kunna förenas hos samma substans behöfver det substantiella subjektet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free