Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
motsägelse. Det omedvetna kan utgöras endast af psykiska
funktioner.
Ehuru Leibniz och Fichte icke stå i något omedelbart
historiskt sammanhang, förete dock deras världsåsigter den likheten,
att de båda ur kunskapsteoretisk synpunkt äro bestämbara som
im-manensteorier.
Fichtes utgångspunkt är den kantiska transscendentalfilosofien,
som han sökte utbilda till fullgången och ren idealism. I enlighet
härmed angrep han Kants lära om "das Ding an sich", hvilken han
radikalt afvisade. Yi förutsätta här att Kant ansåg sig behöfva
dessa "ting i sig" för att i någon mån begripliggöra
kunskapsförmågans faktiska innehåll och specielt erfarenhetsvärldens data.
Äfven för Fichte ställer sig närmast problemet att förklara
erfarenhetens data eller "das System der Vorstellungen, welche an
Gegenständen gebunden erscheinen und von dem Gefühle der
Noth-wendigkeit begleitet sind".1 Men denna förklaring löper enligt
Fichte in på en alldeles orätt bana, om den vädjar till
transscendenta ting såsom grunder. I stället har man att söka sig inåt,
resolut återgå till jaget och upphöja detta till yttersta princip.
Därmed blifva subjektivismen och idealismen sanktionerade som
de enda existensvärdiga filosofiska ståndpunkterna. Här visar
sig en grundolikhet mellan Leibniz och Fichte. Enligt den senare
är jaget ingen substans, som vare sig evigt äger eller en gång fått
sig ett potentielt föreställningsinnehåll inskapadt och hvars aktuella
lif består i den successiva evolutionen af detta innehåll, utan enligt
honom blir den produktiva värksamhetens begrepp det fundamentala.
Jaget är substratlös ren värksamhet — "eine reine Actualität" —,
och dess konkreta lif yttrar sig i ett system af " Thathandlungen".
Just genom dessa förvärkligas då medvetandets hela innehåll, således
ock den omedelbara erfarenhetsvärldens data. Jagets innehåll utgör
följaktligen något, som, i motsats till Leibniz’ åsigt därom, icke
alltjämt är, utan alltjämt blir, som sagdt genom jagets egen
själf-värksamhet. Dock är det icke det gifna empiriska medvetandet,
som utöfvar denna värksamhet. Det är fastmer detta, som behöfver
förklaras. Det är således icke det fundamentala, utan utgör en
modus af den sannskyldigt fundamentala princip, som konstitueras
af "det absoluta jaget".
Hvilken är den egentliga innebörden af detta stora något i
den fichteska filosofien? Rent teoretiskt är det absoluta jaget det
rena jaget, det abstraktum, som Fichte betecknar med termen "die
1 Jfr 8. 72.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
