Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
åsigten, så blir det likväl icke lätt att förstå, huru en tänkare som
han kunde blunda för systemets ohjälpliga teoretiska brister, ja
rent af betrakta det som den definitivt sanna filosofien. Ty om
något är motsatsen till ett slutgiltigt resultat, så är det visserligen
fichteanismen. För skarp kritik har den ock blifvit utsatt1,
nyligen äfven här hemma af V. Norström i hans strax ofvan
citerade arbete2. Norström försmår emellertid de närmast till hands
liggande invändningarna. Dessa synas oss dock mera afgörande, och
vi vilja därför gifva en kort formulering af dem. Vi samla dem i
fyra punkter.
1). Det absoluta och rena jag Fichte lägger till grund för de
ändliga jagen, kan icke äga den realitet, Fichte tillerkänner
detsamma, ty det utgör i grunden ingenting annat än en
abstraktionsprodukt. Det blir uttrycket för den i hvarje särskildt ändligt jag
immanenta bestämdhet, som sammanfaller med det hos dessa lika
och så till vida gemensamma. Men detta —• "jagheten" — kan
under sådana förhållanden omöjligen blifva en reell enhet, utan endast
en tanke hos ett aktuelt medvetande, som genom sin "beziehende
Thätigkeit" sammanfattar nämda många bestämdheter till ett helt,
konstaterar deras likhet och sedan substituerar mångfalden genom
ett enda enhetsbegrepp, hvilket alltså har sina rötter i den gifna
mångfalden af ändliga jag. Det är dessa sistnämda, som bilda
den eminent reella utgångsförutsättningen, under det det absoluta
jaget blir en blott abstraktion och generalbestämning, d. v. s.
något i sig ovärkligt. Att vidare degradera de gifna jagen till
blotta determinationer af ett enda rent jag, hvilket förut
extraherats ur de ändliga jagen, är så mycket mera otillåtet, som det
är omöjligt att ur ett rent kontinuum sådant som den allmänna
jagheten få fram ett diskontinuerligt system, nämligen de många
diskreta och individuella ändliga subjekten. Jagheten är fastmer
endast hos de ändliga jagen såsom en på samma gång komparativ
och syntetisk tanke, inen äger ingen annan och allra minst en
själfständig realitet. Det är därför så långt ifrån att det rena
jaget ligger till grund för de ändliga, att de senare ligga till grund
för detta rena jag, hvilket i åskådningen kommer att liksom spänna
sig öfver dem i ett slags abstraktionens båge. Det är något af
renoverad platonism i denna Fichtes djärfva hypostasering af en
abstraktion. Hans rena jag blir ur mer än en synpunkt ett slags
1 T. ex. af Lotze, Geschichte der deutschen Philosophie seit Kant (1894), S. 11 ff.
2 Se a. st. s. 131 ff. Jfr ock Nyblaeus’ kritik i Den filosofiska forskningen
i Sverige, I: 2, s. 274 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
